| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
C se4, n.; best. c´et se4et, äfv. c´t se4t; pl. = l. c´n se4n; pl. best. c´en se4en l. c´na se4na.
1) om c användt ss. bokstafstecken (skriftecken l. typ) för språkljud, numera i sv., utom i vissa förb., särsk. ck (i st. f. kk), ch o. sch, nästan bl. ss. tecken för s-ljudet framför len vokal i ord af lat.-romanskt l. eng. ursprung, tidigare äfv. regelbundet ss. tecken för k-ljudet framför hård vokal l. framför konsonant i ord af nämnda ursprung. Bokstafven c. Stort C. Litet c. Kursivt c. Inte gammalt swenskt ool begynner på c eller ch. Alle äre de tåf däd nye slaget: .. Cantzlij, .. ceremonie, Christlig, .. Confect, Creatur ..; pronuncieras som s framför e ok i: Cirkel, Citron, elljest som k. Columbus Ordesk. 44 (1678). The som äro Grekiska och Latinska ord, och hafwa c med sig, och brukas i wårt språk, behålla (i allm.) sitt c. Swedberg Schibb. 5 (1716). C, i Svänska språkets skrifvande, är onödigt, och i dess ställe bör brukas k och s. Hof Skrifs. 107 (1753); jfr: I främmande ord, som i Svänskan komma att brukas, lärer man dock c icke kunna ombära, såsom: Cicero, Consistorium .. etc. Därs. 109. Så sant jag lefver, det är min frökens stil! Det är hennes C’n, hennes U’n, hennes T’n. Hagberg Shaksp. 7: 289 (1849). C är i all Nordisk bokskrift jemnbördigt med k, fastän det icke i den äldre Svenska har samma öfverlägsenhet som i den äldsta Isl. Rydqvist SSL 4: 279 (1868). C är den tredje bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet. F. Läffler i NF (1878). — jfr ANTIKVA-, FRAKTUR-C.
Anm. I egennamn, särsk. familjenamn, användes c ännu ofta ss. tecken för k-ljudet framför hård vokal l. konsonant, t. ex. Carl (jämte det numera vanligare Karl), Carlén, Cleve, Collan, Creutz.
2) i symbolisk användning.
a) för att beteckna det tredje i ordningen; vid numrering motsv. siffran 3; jfr (ordboksartiklarna) A 3 a, B 3 a. Serien C. Kåren C. Söndagsbokstafven för detta år är C. Han är i tredje C, dvs. tredje klassen, parallellafdelningen C (om skolgosse). Femte klassen .. Parallel-afdeln. C. Förteckn. öfv. lärj. i Lunds katedralskola 1877, h. t. s. 16. De .. tre undervisningslinierna (vid allm. läroverken) .. må betecknas på följande sätt: .. Linien C. Realister: läsa hvarken latin eller grekiska. Lärov.-komit. försl. 1884, 1: 15. Ped. tidskr. 1885, s. 196. Katal. öfv. Malmö h. allm. lärov. 1903, v. t. s. 22.
b) vid gradering i kvalitativt hänseende för att beteckna sämre kvalitet som kommer i tredje rummet; särsk. ss. beteckning för det (urspr.) tredje hufvudbetyget (urspr. närmast under B), om uppförande: ”oklanderligt”, om insikter o. flit: ”försvarlig”, allmännare: icke godkänd. Han har fått C i latin. C betyder lättsinnigt och ostadigt uppförande. Försl. t. skolordn. 1817, s. 89. Märkenas betydelse i afseende på (lärjungarnas) Bergning: .. C betyder behöfvande. Därs. Bokstäfverna .. utmärka betyg för Flit under sista terminen; hvarvid må nämnas, att a betyder berömlig, b godkänd och c sämre. Lärj. ordn. uti Nya elem.-sk. 1840, s. 2. Bokstäfverna .. beteckna med afseende på 1) de skriftliga profven, läroämnena i den muntliga examen samt mogenhetsbetyget: .. C = Icke godkänd. .. 4) Examens godkännande eller underkännande af Censorerna: .. C = Underkänd examen. Zimmerman o. Stjernstedt 87 (1871). SFS 1878, nr 53, s. 68.
c) för att på ett generellt sätt beteckna ngt bestämdt, ngt gifvet; särsk. i algebra ss. tecken för ngn bekant storhet; jfr (ordboksartiklarna) A 3 c, B 3 c α.
3) tonk. om ton o. d.
a) [att c, icke a, blifvit grundtonen i vårt moderna tonsystem, beror (väsentligen) därpå, att vid ä. tiders sträfvan att inom musiken använda människorösten till så stort djup som möjligt — hvarunder man efter hand nedåt tillade den ena tonen efter den andra till den gregorianska skalans första ton, grofva a — omsider grofva c befanns utgöra gränsen för den inom musiken användbara människorösten. Fastställandet af c ss. grundton tillskrifves italienaren G. Lazarino, som lefde i början af 1500-talet] första tonen l. grundtonen i den normala (oförtecknade) durskalan; tonen c. Subkontra c ({C‗} l. C2), kontra c ({C_} l. C1), grofva c (C), ostrukna c (c), ettstrukna c ({c¯} l. c1) osv. Miklin Marpurg Generalbasen § 3 (1782). Såsom musikterm betecknar c det första steget i den diatoniska skalan samt gäller såsom utgångspunkt och grundval för hela det moderna tonsystemet. A. Lindgren i NF (1878). Trestrukna c≡ står på 2:dra hjelplinien öfver violinsystemet. Möller Lärob. i mus. 5 (1880). — särsk. i förb. höga c (förr äfv. det höga c), om tvåstrukna c sjunget af en tenorsångare o. betraktadt ss. kriterium på en väl utpräglad tenorstämma, om det kan tagas med full o. vacker bröstton; äfv. (i fråga om sopranröst) om trestrukna c. Jag ämnar .. att ge — (operan) ”Profeten”, om jag bara hade en tenor, som kunde ta det höga C. Säfström Det höga C 8 (1858). Ett par af dessa trior gingo upp till höga c, som Widén tog med den skäraste bröströst. C. R. Nyblom i Ord o. bild 1900, s. 11. Småfröknarne skrattade högt upp på höga c. I. Lange i SDS 1901, nr 26, s. 3. — jfr TENOR-C.
b) sträng, tangent, orgelpipa osv. som angifver tonen c. Vogler Clav.-sch. 24 (1798). Mecklin För beg. i tonk. 24 (1802). Orgelklaviaturens vanliga djupaste tangent är C ur grofva oktaven. Mankell Mus. hist. 1: 241 (1864).
c) tonart som har c till grundton, särsk. C dur. Eulers bref 29 (1786). Om man spelar i C, är C Hufvudtonen. Vogler Harm. 1 (1794). Ett Allegro i C. Norman Mus. upps. 124 (1883, 1888). — särsk. i uttr. C dur, C moll (ofta skrifna c-dur, c-moll, stundom äfv. uttalade se3~dɯ2r, se3~mol2) Scala i C dur. Miklin Marpurg Generalbasen § 19 (1782). C-moll. Den tonart som företecknas med trenne ♭, och hvars 1:sta ton är c. Höijer Mus.-lex. (1864). (Cherubinis) Reqviem i C-moll. Möller Lärob. i mus. 46 (1880). Den kända mästerliga klavér-fugan i C-dur (af Mozart). PT 1902, nr 105 A, s. 3.
d) nottecken som utmärker tonen c. Må vi derföre låta c stå qvar på papperet; men vi sjunga ciss. Mankell Mus. hist. 2: 408 (1864).
4) [eg. uppkommet ur mensuralmusikens öppna halfcirkel ss. tecken för viss tidslängd hos tonerna i ett musikstycke] tonk. ss. taktbeteckning för att (under formen {mus.C1} l. {mus.C2}) angifva fyrafjärdedelstakt l. heltakt samt (genom)struket (under formen {mus.C|1} l. {mus.C|2}) för att angifva fyratvåendelstakt l. halftakt. Envallsson Mus. lex. (1802). 4/4-takten eller ”heltakten” .. tecknas .. medelst bokstafven C. A. Lindgren i NF 15: 1313 (1891).
(3 c) -DURS-ACKORD—0~02. —
(3 c) -DURS-KVARTETT—0~02. —
(3 c) -DURS-SKALA—0~20. (-dur-skala) Mecklin För beg. i tonk. 80 (1802). M. Josephson i PT 1899, nr 90 A, s. 3. —
(3 c) -DURS-SONAT—0~02. —
(3 c) -DURS-SYMFONI —0~102. (dur-symfoni) I Andantet ur Mozarts C-dursymfoni förekommer ett lika intressant som berömdt exempel på taktvexling. Wegelius Musikl. 1: 39 (1888). M. Josephson i PT 1898, nr 222, s. 3. —
(3 c) -DURS-TRIO—0~20. —
(1) -FACK~2, i en stilkast. —
(1) -FJÄDER~20. vagnsfjäder (till uppbärande af vagnskorgen) af en form som liknar l. påminner om bokstafven c. S. Hermelin i Tidn. f. idr. 1894, Juln. s. 15. O, de gamla ”schäsarna” med sina C-fjädrar — hur de vaggade! Sätherberg Lefnadsm. 363 (1896). —
-FJÄDERS-VAGN—00~2. En utmärkt god 4-sittsig C-fjedersvagn med foderfördäck och selar. AB 1845, nr 178, s. 4. —
(3 a) -FLÖJT~2. flöjt hvars lägsta ton utgöres af ettstrukna c. —
(3 a) -FOT~2. om nedersta stycket af en c-flöjt. En Ebenholtz-Flöjt med C-fot och Utdrag. DA 1824, nr 203, s. 5. —
(3 a) -HORN~2. horn på hvilket notskriftens c motsvaras af tonen c (på lågt c-horn klingande en oktav lägre än noteringen); jfr -VALTHORN. —
(3 a) -KLARINETT~002. klarinett på hvilken notskriftens c motsvaras af tonen c. Vogler Clav.-sch. 8 (1798). C-klarinetten noteras i enlighet med sin verkliga tonhöjd. Wegelius Musikl. 2: 177 (1889). —
(3 a) -KLAV~2. klav som angifver läget af ettstrukna c på notplanet; jfr -NYCKEL. Envallsson Mus. lex. 49 (1802). Fröberg Harm.-lära 1: 180 (1878). Tre C-klaver (förekomma). För den höga tonregionen sopran-klaven på den första och alt-klaven på den tredje linien samt för den låga tonregionen tenorklaven på den fjerde linien. Möller Lärob. i mus. 4 (1880). Wegelius Musikl. 1: 8 (1888). —
(3 a) -KORNETT~02, r. l. m. kornett på hvilken notskriftens c motsvaras af tonen c. —
(2 a) -LINJE~20. särsk. vid läroverk. En frivillig latinkurs på C-linien (reallinien). Ped. tidskr. 1885, s. 332. —
(3 c) -MOLLS-ACKORD—0~02. —
(3 c) -MOLLS-KVARTETT—0~02. —
(3 c) -MOLLS-SYMFONI—0~102. (-moll-symfoni) Af alla Beethovens symfoniska skapelser finnes det måhända ingen, som förvärfvat sig en så allmän popularitet .. som C-moll-symfonin. Wegelius Mus. hist. 351 (1893). M. Josephson i PT 1897, nr 72 A, s. 3. —
(3 a) -STRÄNG~2, sbst. särsk. om lägsta (gröfsta öfverspunna) strängen å violoncell o. altviol. Höijer Mus.-lex. (1864). —
(4) -TAKT~2. {mus.C|1}-takten kan låta skilja sig til 8 pedes, när C-takten blott innehåller fyra. Envallsson Mus. lex. 34 (1802). —
(3 a) -TRUMPET~02. jfr -HORN. Vogler Clav.-sch. 7 (1798). En låg C-trumpet .. klingar en oktav lägre än den skrifves. Wegelius Musikl. 2: 181 (1889). —
(1) -TYP~2. —
Spalt C 1 band 5, 1903