| Publicerad 1904 | Lämna synpunkter |
CHARMANT ʃarmaŋ4t, stundom -an4t (scharmánngt Dalin), adj. -are. n. o. adv. =.
(i sht i salongsspråk l. i framställning som närmar sig därtill) intagande, förtjusande; förträfflig; ståtlig, präktig, utmärkt; briljant. En charmant kavaljer, dvs. elegant o. underhållande. En charmant dam, dvs. ståtlig o. angenäm. Hon har en charmant figur. Charmanta toaletter. Hon är charmant vacker. Swedberg Schibb. 255 (1716). Dalin Vitt. 4: 132 (1740). (Konungen var) vid ett charmant humör. Odhner G. III 1: 132 (efter handl. fr. 1772). Herr Jennings och hans charmanta Fru. Björnståhl Resa 2: 46 (1773). Frun är som alltid charmant och ämabel. Sturzen-Becker S. arb. 3: 49 (1861). Ack, nog har du sett på supéer ibland / Den grånade token med hofmannatonen, / Som trippar omkring med sin thekopp i hand / Och blandar in franska i ”konversationen”, / .. Och finner att allt är så ”högst intressant?” / ”Charmant, på min ära, charmant!” N. P. Ödman Minnen 1: 157 (1863, 1881). Den där kostymen är alldeles charmant. Strindberg Tr. o. otr. 4: 73 (1897).
Spalt C 117 band 5, 1904