Publicerad 1904   Lämna synpunkter
CINAMEN l. CINAMET, sbst.
Etymologi
[jfr mnt. sinamom, t. zim(me)t, ä. t. cinnamen, cinnamet (Luther), fht. sinamin, af mlat. cinamonium, af lat. cinnamomum, af gr. κίνναμον, κιν(ν)άμωμον, af hebr. qinnāmōn]
(†) kanel. Iach haffuer vpsmuckat mitt läghre med mey (dvs. grönt), mirram, aloes, och cinamen. Sal. ordspr. 7: 17 (1536; Bib. 1541: Caneel). Jach gaff en liuflig rök (dvs. lukt) ifrå mich, såsom Cinamet. Syr. 24: 20 (1536; Bib. 1541: Caneel).

 

Spalt C 166 band 5, 1904

Webbansvarig