| Publicerad 1905 | Lämna synpunkter |
CRESCENDO kreʃän4dω, äfv. kräʃ-, l. -do l. -då, l. 032 (cresce`ndo Weste; krässchä`nndo Dalin), adv. o. sbst. n. ((†) r. Mecklin För beg. i tonk. 22 (1802)); best. -t; pl. -n.
I. adv.: med (jämnt) tilltagande styrka. Spela crescendo. Envallsson Mus. lex. (1802). Höijer Musiklex. (1864). Crescendo .. utmärker styrkans gradvisa stegring från piano till forte eller från forte till fortissimo. Bauck Mus. reallex. (1871). — bildl. Först blir hon mjuk, och sist förtvifladt kär; / Det går crescendo. F. A. Dahlgren Moreto 34 (1873). Fahlbeck Sv:s adel 1: 441 (1898).
II. sbst.: (gradvis skeende) ökning i styrka; (jämnt) tilltagande tonstyrka; äfv.: afdelning (af ett musikstycke osv.) som spelas l. sjunges med (jämnt) tilltagande styrka. Att utmärka huru långt en Crescendo räcker, nyttjas tecknet < öfver passagen. Mecklin För beg. i tonk. 22 (1802). (Det) missbruk konstnären (dvs. Rossini) gör af crescendo (i operan Mose). Lénström Konst. hist. 246 (1848). Dess (dvs. en viss orkesters) forte är en åska, dess crescendo ett vattenfall. Mankell Mus. hist. 2: 99 (1864). Bergenson Musikl. 68 (1903). — bildl. När han (dvs. W. v. Braun) sjöng som muntrast i crescendo, / han qväfde så ett vemod i sin håg. Sturzen-Becker S. arb. 5: 230 (1860, 1862). Detta behof att förklara och låta sig förklara den store florentinarens (dvs. Dantes) verk har .. gått i nästan jämt crescendo. J. Vising i Nord. tidskr. 1892, s. 705. Skrattet började visa tecken till ett våldsamt crescendo. Hillman Sp. nov. 51 (1896).
-SVÄLLARE~200. å orgel: anordning medelst hvilken tonstyrkan kan efter behag ökas (l. minskas); jfr -DRAG. SD(L) 1897, nr 319, s. 3. —
-TECKEN~20. —
-VERK~2. (den) del af en orgel på hvilken crescendosvällaren är verksam; jfr EKO-VERK. PT 1901, nr 9, s. 1. jfr: Echoverket (har) äfven blifvit kalladt Crescendo- och Diminuendoverk. Lindberg Orgv. 25 (1850, 1861).
Spalt C 257 band 5, 1905