Publicerad 1906   Lämna synpunkter
DALBO da3l~bω2 (da`lbo Weste), sbst.3, m.||ig.; best. -n; pl. -r l. -ar ((†) -er G. I:s reg. 22: 195 (1551), Lignell Dal 1: 102 (1851; men s. 352 m. fl. ställen -ar)).
Ordformer
(dale- G. I:s reg. 22: 195 (1551))
Etymologi
[fsv. dalbo; af landskapsnamnet DAL (se DAL-, sbst.3) o. BO, m.]
inbyggare i landskapet Dal(sland); jfr DALSLÄNNING. G. I:s reg. 3: 182 (1526). Samme Dalbor måghe och schole medt Smör och Ost effther måtteligheet .. sökie in til the Nårdtzsche städher. Därs. 18: 310 (1547). Lignell Dal 1: 88 (1851). Dalbon är stark och härdad, men anses vara något trögare än grannarna i norr och söder. NF 3: 781 (1879). Ödman Hemma o. borta 3 (1896).
Ssgr: DALBO-DIALEKT30~102. (mindre br.) = -MÅL. Lignell Dal 1: 100 (1851). —
-FOLK(ET)~2. särsk. (numera knappast br.) om krigsfolket från Dal. A. Oxenstierna Skr. 1: 465 (1633). —
-HUND~2. (individ af) en storväxt hundras som renast finnes på Dal. Nilsson Fauna 1: 233 (1847). Bergström Handb. f. jagtv. 112 (1872). —
-KO~2. 20 gode och gilde Dalbokoor. G. I:s reg. 18: 88 (1546). —
-KVINNA~20. jfr DALSKA, sbst.2 —
-MÅL~2. det (folk)mål som talas på Dal; jfr -DIALEKT o. -SPRÅK. Tun eller toon är så wäl på wäszgiöta och Daalbomåhl som på Nedersaxiska een gärdsgård. Dahlstierna Kunga skald P 2 a (1697). NF 3: 781 (1879). Dalbomålet i Dalsland är ytterst ofullständigt undersökt. Noreen Vårt spr. 1: 110 (1903). —
-SPRÅK~2. = -MÅL.
Anm. I flera af ofvan anförda ssgr torde dalbo- snarare afse landskapet själft än dess inbyggare. Önskan att hålla dessa ssgr isär från de med DAL, sbst.1 o. sbst.2, bildade har säkerligen varit hufvudorsaken till att man undvikit att använda landskapets namn direkt ss. första led.

 

Spalt D 196 band 6, 1906

Webbansvarig