DALDOCKA da3l~dok2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr sv. dial. daldocka, daldockor (vid Mälaren o. i Närke; Rietz, Dybeck Runa 1847, s. 20, Djurklou Ner. folkspr. 22 (1860; med uppgift att ordet uttalas med ”tjockt” l)), daldockur (Västmanl.; Dybeck), dalladockor (Öland; Nyman Sv. växt. naturh. 1: 285 (1867)). Ordet är formellt en ssg af DAL, sbst.1, o. DOCKA, sbst. Då emellertid en sådan benämning saknar motsvarigheter i andra eur. språks namn på ifrågavarande växt, o. DAL i sv. ej synes användas för att bilda växtnamn (det en gång förekommande DALE-LILJA beror på öfversättning), torde daldocka böra fattas ss. en förvridning af t. tolldocke (doldoken, doltocke), af toll (nt. doll), tokig (jfr DVALM), o. docke, docka, äfv. förek. i andra växtnamn. Det t. ordet är visserligen kändt endast ss. benämning på en annan, till östra Tyskland hörande ranunkulacé, Isopyrum thalictroïdes Lin. (Helleborus thalictroïdes Lamarck), men då såväl Isopyrum som Trollius (jämte flera andra, mest giftiga ranunkulacéer) plägade af ä. botanister sammanföras under benämningen Helleborus, har det t. namnet lätt kunnat öfverföras till Trollius, alldeles som då Serenius (se nedan) återgifver eng. oxheal, rätteligen Helleborus fœtidus Lin., med de sv. benämningarna på Trollius. I själfva verket förväxlas roten af såväl Trollius som H. fœtidus ofta med den äkta prustroten, H. niger Lin., ett sedan forntiden högt skattadt medel mot galenskap]
