| Publicerad 1906 | Lämna synpunkter |
DALLRING dal3riŋ2 (da`llring Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) motsv. DALLRA 1. (Magnet-)nålen är uti en ständig dallring när Electricitet vankas uti luftkretsen. Wilcke Præs. i VetA 1764, s. 26. Löfvens dallring. Geijer I. 3: 300 (1823). Böttiger 2: 71 (1833, 1857). — särsk.
a) motsv. DALLRA 1 a. Almkvist Turgenjef Nov. 9: 304 (1887; jfr ex. fr. samma källa under DALLRA 1 a).
b) motsv. DALLRA 1 b: (lätt) vågrörelse, skälfning; stundom: krusning. Vattnets dallring byts till spegelglans. Runeberg 2: 161 (1830, 1852). Atterbom LÖ 1: 246 (1854). Gellerstedt 1 Dikt. 18 (1871). jfr: Man (ser) på hvarje punkt af det omätliga snöhafvet en viss obetydlig rörlighet, en fin dallring. Castrén Res. 1: 160 (1842).
c) motsv. DALLRA 1 d. En besynnerlig dallring och omskiftning i brytningar och färgor som yppar sig i stjernornas strålar. E. Wäsström i VetANH 24: 171 (1803). Bågljusets eviga dallring. Tekn. tidskr. 1898, A. K. B. s. 56.
d) motsv. DALLRA 1 f; oeg. med afs. på hjärtat, i uttr. bringa l. sätta i dallring, komma att klappa (fortare), komma att skälfva. Carlén Skuggsp. 2: 7 (1865). Scholanders romantik .. sätter icke hjärtat i dallring .. och gifver inga kallrysningar. Nyblom i 3 SAH 13: 239 (1899).
e) i bild. Det gifves .. ingen bildad stat, som är fullt enstaka, hvarje skakning i medelpunkten (af världen) kännes, ehuru till äfventyrs som en lättare dallring, äfven i de yttersta delarna. Tegnér 3: 217 (1823).
a) motsv. DALLRA 2 a; i fråga om en ljudalstrande kropp: vibration, svängning, oscillation. De .. (mjuka kropparnas) delar taga nästan intet emot någon dallring, hvadan de ock knapt fås til at liuda. Klingenstierna Mussch. 456 (1747). Fock 1 Fys. 266 (1853, 1859). Om tungspetsen sättes i dallring .. uppstår .. det ljud, som höres först i ro och sist i ur. Aurén Ljudl. 16 (1869); jfr DALLER-LJUD 2. Är dallringen (i en kropp) oregelbunden, uppstå ljud af den art, som vi beteckna med buller. Eurenius Fys. 1 (1894). jfr: Ljuset uppkommer (sannolikt) genom en egenartad dallring hos de lysande kropparne, ungefär som hos de ljudande. Berlin Schabus 18 (1860, 1868). — i bild; jfr DALLRA 2 a slutet. De kunna se sin hjelplösa nästa försmäkta i brist och nöd, utan att deras känslosträngar dervid försättas i minsta dallring. Melin Pred. 2: 104 (1847). Dahlgren Ransäter 67 (1905).
b) motsv. DALLRA 2 b; i fråga om luften (o. etern) vid ljudets (resp. ljusets) fortplantning: vågrörelse, undulation, vibration. Klingenstierna Mussch. 470 (1747). Hörseln .. bibringar oss de dalringar, som luftens partiklar blifvit försatte uti. Bergman Jordkl. 398 (1766). Fock 1 Fys. 242 (1853, 1859). Hooke (1665) .. lärde, att ljuset består af vibrationer eller dallringar. Uppf. b. 2: 217 (1873). — jfr LJUS-DALLRING.
c) i fråga om fortplantandet af ett intryck i en nerv(tråd); stundom: skälfning, sprittning; jfr DALLRA 2 c. Ferrner Præs. i VetA 1780, s. 31. En stor del af viljans yttringar, begären och sinnesrörelserna, åstadkomma icke sällan i vårt nervsystem en häftigare dallring, än de yttre föremålen. Boivie Sv. spr. 6 (1820, 1834). En dallring i nerverna. Tegnér 4: 54 (1836).
3) (numera föga br.) motsv. DALLRA 3: darrning, skälfning, skakning. Lind (1749). (Byggnaden uppfördes med vissa försiktighetsmått) i anseende till Husets ovanliga bredd och dallringen af tröskverk samt täta körslor längs genom Skullen. A. Adlersparre i LBÄ 19—20: 132 (1799). Frykholm Ångm. 117 (1881, 1890). — särsk. i fråga om lefvande varelse; jfr DALLRA 3 slutet. Hans stora manschetter .. förmådde knappast dölja en lindrig dallring på handen. Strindberg Röda r. 158 (1880).
4) motsv. DALLRA 4. C. F. Dahlgren 1: 47 (1827). Hans mandoms basröst öfvergår igen / Till barndomens diskant med gnäll och dallring. Hagberg Shaksp. 6: 333 (1849). Klockors dallring än i rymden flyter. Wirsén Sång. o. bild. 57 (1884).
5) motsv. DALLRA 5. Strandberg 1: 339 (1862). (En) subtil iakttagare af själslifvets finaste dallringar och skiftningar. K. Warburg i GHT 1896, nr 245 B, s. 1.
(2) -LAG~2. (föga br.) om den vetenskapliga teori enl. hvilken ljud, ljus, värme osv. äro fenomen som bero på de materiella smådelarnas (molekylernas) vibrationer l. oscillationer: vibrationsteori. Rydberg (1861) hos Warburg Rydberg 1: 283. —
Spalt D 213 band 6, 1906