Publicerad 1907   Lämna synpunkter
DANARE da3nare2, m.||(ig.); best. -en, äfv. -n; pl. =.
person som danar l. har danat. — särsk.
1) till DANA, v. I 3; jfr SKAPARE.
a) till DANA, v. I 3 a. Hvarför ej beskrifva det (dvs. människohjärtat) sådant, som det ur Danarens hand kommit. Lidner 1: 356 (1784); jfr b. Likna solens Danare, och gör godt. Dens. 2: 49 (c. 1790). En Gud, orsak till verlden, danare och styresman deraf. Leopold 4: 284 (c. 1820). Hvartill duger den huggna bilden, att dess danare uthugger honom, den gjutna bilden och läraren af lögn, att danaren af hans bild förtröstar på honom för att göra stumma afgudar? Ekman Likheter mellan Es. o. Jer. 75 (1877; öfv. af Hab. 2: 18; öfv. 1904: snidare .. formare). NF 11: 646 (1887).
b) till DANA, v. I 3 b. Du, mina dagars danare och vakt. Wallin Vitt. 1: 67 (1821) [jfr Psalt. 39: 6: Tu hafver gjort mina dagar en hand bred (öfv. 1781)]. (Lagerbjelke) hade varit ibland danarne af det nya statsskicket. Wingård i SAH 19: 107 (1837). — jfr SAMFUNDSDANARE.
2) till DANA, v. I 4. — jfr SPRÅKDANARE.
3) till DANA, v. II. Det är hon (dvs. vitterheten), smakens danare, utan hvilken ingen nation gerna skulle mottaga upplysningen, sedernas och förståndets danare. A. G. Silfverstolpe i SAH 2: 346 (1799, 1802).
Ssg: (1) DANAR-30~ l. DANARE-300~-FÖRMÅGA~020. [sannol. efter SKAPAR(E)-FÖRMÅGA] (föga br.) jfr DANINGS-FÖRMÅGA. Rydberg Myt. 1: 271 (1886).

 

Spalt D 297 band 6, 1907

Webbansvarig