| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
1) († utom i c) aflasta, befria från last(en). Dechargera, afbyrda. Swedberg Schibb. 262 (1716). Snellman o. Osterman (1903). — särsk.
a) i bild. Vij .. holle .. bäst, att I efter handen dechargera oss dhen lasten. Oxenst. brefv. 1: 540 (1629). Att Kongl. Maij:tt och käre fäderneslandet inthet war nödigare och helssosammare än att dechargera af sigh een sådan fiende. RARP 7: 126 (1660). — särsk. refl. De Påler (kunde genom ett stillestånd) sig .. dechargera aff störste deelen, ja all deres bördha och last. A. Oxenstierna 1: 183 (1628); jfr b.
b) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] i öfverförd anv.: afbörda, befria. Biurman Brefst. 216 (1729, 1767). — särsk. refl. Att vij .. motte dechargera oss aff våre omkostnadher. A. Oxenstierna 1: 175 (1628).
c) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng. o. fr.] (föga br.) handel. lasta af, lossa (ett fartyg); jfr DECHARGE 1.
2) [jfr motsv. anv. i holl., t., eng. o. fr.] (numera knappast br.) mil. aflossa, afskjuta, affyra (ett eldvapen); jfr DECHARGE 2 samt CHARGERA 3. Pfeiffer (1837).
3) [jfr liknande anv. i holl., t. o. eng.] (föga br.) lämna l. bevilja decharge åt (ngn); jfr DECHARGE 4. Jungberg (1873).
Spalt D 428 band 6, 1908