| Publicerad 1908 | Lämna synpunkter |
DEGAGEMANG deg1aʃ(e)maŋ4 l. de1-, äfv. –aʃ-, äfv. 0104, n.; best. -et; pl. = l. -er.
1) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] fäkt. i värj- o. florettfäktning, motsv. DEGAGERA 2: förflyttning af egen klingas spets, antingen under motståndarens klinga: spetsunderflyttning (s. k. degagemang i höga linjen), l. öfver (den starka delen af) densamma (s. k. degagemang i låga linjen); äfv. om dylik spetsförflyttning i förening med följande utfall o. stöt (motsatt s. k. blindt degagemang, hvarpå ingen stöt följer); motsatt ENGAGEMANG; jfr KUPÉ. Ling 3: 693 (1820). Nyblæus Fäktl. 47 (1876). Ju starkare motståndaren engagerar, desto större utsigter förefinnas för ett lyckadt degagement. Balck Idr. 3: 433 (1888). Ankarcrona o. Drakenberg Värjför. 18 (1890, 1904).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] (föga br.) lönngång, (smal l. hemlig) korridor. G. Dalin (1871). Tekn. tidskr. 1900, B. s. 93.
Spalt D 475 band 6, 1908