| Publicerad 1909 | Lämna synpunkter |
DEMAGOG dem1agå4g l. de1-, stundom -ω4g (– -góg Dalin), m.(||ig.); best. -en; pl. -er.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. gr.] i nedsättande betydelse, ofta användt ss. ett politiskt slagord: person som för att vinna ett politiskt mål l. i själfviska syften bearbetar o. upphetsar den stora massan, i sht gm att vädja till dess lägre instinkter; urspr. med tanken fäst på att personen i fråga uppträder ss. anförare o. ledare: demagogisk folkledare; numera vanl. med tanken fäst blott på det sätt hvarpå personen uppträder: folkuppviglare, folkförförare, agitator i dålig bemärkelse. Eberhardt Allm. hist. 1: 174 (1766). Cleon, en bullersam och orolig Demagog. Rothman Montagu (1769). Jag hoppas, at .. jag alldeles icke upträdt som Demagogue. Ad. prot. 1800, s. 312. Efter segren (som de italienska republikerna vunno i striden mot kejsarmakten) folkfrihet, likhet i rättigheter, derpå demagoger, slutligen tyranner. Geijer I. 1: 62 (1818). Den rösten (dvs. förnuftet, ”Guds röst i människan”) utrota hvarken demagoger eller despoter, ehuru det kan lyckas dem att till en tid öfverskrika henne. Tegnér 5: 346 (1824). (Lagmännen) kunde lätteligen upphäfva sig till väldiga demagoger och nedtrampa konungamagten. Strinnholm Hist. 1: 582 (1834). Hvilket folk var mera bildadt och politiskt upplyst än Athenarne? Och likväl låto de sig blindt ledas af några få demagoger. Palmblad Norige 413 (1846). (Man) skickar (i Paris) så kallade mobila afdelningar af demagoger ut bland befolkningen på landsbygden för att predika ett korståg mot regeringen, kapitalerne och de rika jordegarne. Wingård Minnen 12: 64 (1850). (Roosevelt) fördömer de demagoger som predika hat mot de rika. SvD(L) 1908, nr 115, s. 7. — jfr AGRAR-DEMAGOG. — särsk. i utvidgad anv. o. i bild. Han (dvs. Hans Järta) vill icke ha något annat ämbete än det han sjelf åtagit sig — såsom demagog för studenterna i Upsala. Tegnér 6: 127 (1830). Ack, vi lära / Hur det en snöplig ända .. tar / Med modets demagoger. C. V. A. Strandberg 3: 359 (1854; eng. the demagogues of fashion). Ens egen tanke .. / Är kanske värst af alla demagoger. Dens. 2: 228 (1860).
2) [anledn. till benämningen är det politiska stridssätt som anhängarna af denna åsikt använda l. anses använda] (numera föga br.) i öfverförd anv.: anhängare af den yttersta vänstern l. af omstörtningsparti, rabulist; särsk. om medlem af det exalterade folkpartiet under franska revolutionen. Den såsom demokrat och demagog ansedde Jahn. Atterbom Minnen 63 (1817); jfr 1. Conv.-lex. (1821). Den mest inkarnerade demagog. Wingård Minnen 9: 35 (1848). 1814 års radikaler eller demagoger (i Europa). Därs. 12: 56 (1850). Dalin (1850). Emellertid afstodo ej demagogerna från att genom klubbar, distriktssammankomster samt tidningar underhålla de revolutionära lidelserna. Boëthius Fr. rev. 225 (1887); jfr 1.
3) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. gr. (jfr första stycket ofvan)] (nästan bl. i fråga om förh. i det forntida Grekland) i god (dock bl. med förklarande tillägg) l. i neutral mening: folkledare, person som för folkets talan l. har inflytande på dess beslut. Wikforss (1804; under demagog). Mindre Fältherre än Demagog, bibehöll han (dvs. Perikles) sitt anseende i 40 år, till sin död. Ekelund Heeren 195 (1817). De (dvs. fältherrarna) voro (under Atens blomstringstid) .. folkets rådgifvare och ledare — således demagoger i ordets äldsta och ännu ädla bemärkelser. Palmblad Fornk. 2: 37 (1844). Dalin (1850). Held o. Corvin Verldsh. IV. 2: 355 (1853; i fråga om förh. i Tyskland efter 1848). NF (1879). I Rom blefvo folktribunerna massans själfskrifna demagoger. 2 NF (1906).
Spalt D 693 band 6, 1909