Publicerad 1909   Lämna synpunkter
DEMARKATION dem1arkatʃω4n l. de1-, l. -aʃ-, äfv. 01—, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. demarkation, eng. demarcation, fr. démarcation, lånadt (först sannol. i förb. ligne de démarcation (se DEMARKATIONS-LINJE)) af span. demarcacion (port. demarcação), vbalsbst. till demarcar, utmärka en gräns (af l. för ngt), af de, med förstärkande bet., o. marcar (se MARKERA)]
(i fackspr., föga br. utom i ssgr) utmärkande l. fastställande af en gräns(linje); konkret: demarkationslinje. Lindfors (1815). Vid gränsornas utstakande (vid Polens första delning) gick hvarje makt en god sträcka utom demarcationen, som blifvit öfverenskommen. Loebell Becker Verldsh. 11: 77 (1834). Andersson Frem. ord (1845, 1857). Lyttkens o. Wulff Utt. (1889).
Ssgr: DEMARKATIONS-KORDONG1003~, äfv. 0103~02. (knappast br.) mil. kordong (dvs. kedja) af trupper uppställd vid en gräns(linje) för att hindra en fientlig styrkas inträngande; jfr -TRUPP. Andersson Frem. ord (1857). Dalin (1871). —
-LINJE, se d. o. —
-TRUPP(ER)~2. (knappast br.) jfr -KORDONG. Dalin (1871).

 

Spalt D 695 band 6, 1909

Webbansvarig