| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DEPRAVATION dep1ravatʃω4n l. de1-, äfv. deprav1– l. depra1-, l. -aʃ- (– – -tschón Dalin), r. (f. Dalin (1850)); best. -en, hvard. i Sveal. o. Norrl. äfv. =.
vbalsbst. till DEPRAVERA, särsk. motsv. d. o. 2: försämring i moraliskt l. estetiskt hänseende (i sht framkallad af rådande åskådningar l. tidsströmningar l. andra yttre inflytelser); tillstånd af moraliskt fördärf l. estetisk förskämning, sedefördärf, förskämd smak o. d.; jfr DEGENERATION. Tegnér 3: 494 (1812). Historien visar, att detta (dvs. ett enväldigt statsskick) vid folkets högre upplysning medfört dess sedliga depravation. Snellman Stat. 327 (1842). En bottenlös depravation, en sedlig excentricitet, en andlig bankrutt, som i sina strängaste konseqvenser måste leda till fängelset eller dårhuset. B. E. Malmström 7: 401 (1845). Hvad hafva vi att vänta annat, än en stigande sinnelagets depravation? J. V. Snellman (1848) i Förh. o. upps. 20: 214. En tid af häftiga brytningar och stor politisk depravation. C. G. Malmström i SAH 62: 214 (1885; om frihetstiden). Patienten .. närmar sig mer och mer det tillstånd af andlig och moralisk depravation, som fått namnet ”senil alkoholdemens”. T. Brunnberg i Eira 1901, s. 102.
Spalt D 965 band 6, 1910