Publicerad 1911   Lämna synpunkter
DEVALVATION dev1alvatʃω4n l. de1-, l. deval1-, l. -aʃ- (– – -tschón Dalin), r. (f. Dalin (1850), G. Dalin (1871)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(devalua- Ad. prot. 1800, s. 495, 594 m. fl. ställen, G. Dalin (1871))
Etymologi
[jfr t. devalvation (devaluation)]
nat.-ekon. vbalsbst. till DEVALVERA: sänkning l. nedsättning af (mynts) penningvärde. Eberhardt Sv. mynt- o. financehist. 11 (1771). (Agardh o.) Ljungberg Stat. I. 3: 14 (1853). Man menar med devalvation vanligen en åtgärd, hvarigenom ett deprecieradt pappersmynt äfven till namnet och enligt lag sänkes till det värde, hvartill det faktiskt sjunkit i förhållande till metallmyntet eller till de ädla metallerna. 2 NF (1906). — konkretare. Den devalvation å Riksgälds-Sedlar, som der (dvs. i hemliga utskottets realisationsplan) utsattes til 16 2/3 proCent. Ad. prot. 1800, s. 609.
Ssgr: DEVALVATIONS-GRUND1003~ l. 0103~2. Dessa Sedlar (riksdaler courant), ställda på lika Riksdalertal med de emot dem aflemnade Credit-sedlar .. skulle inom 15 år inlösas, efter samma devaluations-grund, som för realisationen af de på en gång til Specie-mynt ombytta Credit-sedlar. Ad. prot. 1800, s. 495. —
-METOD~02. Ad. prot. 1800, s. 629. —
-TERMIN~02. termin l. tidpunkt från o. med hvilken en beslutad devalvation träder i kraft. Sthms stadsord. 2: 452 (1718).

 

Spalt D 1118 band 6, 1911

Webbansvarig