Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
DIALEKTISK di1aläk4tisk, adj.2; adv. -T.
som har afseende på l. rör l. är utmärkande för l. förekommer i en dialekt l. dialekter; som närmar sig l. liknar l. påminner om en dialekt; jfr DIALEKTAL. Språket (hos lapparna) är så dialektiskt afvikande, att aflägsnare stammar med möda förstå hvarandra. Palmblad Norige 48 (1846). (Detta ljud är) Mera individuelt än egentligen dialektiskt. Aurén Ljudl. 19 (1869). Dessa (dvs. amerikanismerna) äro alt för oväsentliga för att kunna kallas annat än dialektiska afvikelser. E. H. Tegnér i Sv. tidskr. 1874, s. 114. Individuela och dialektiska nyanseringar af vokalen. Björling Klangf. 82 (1880). En dialektiskt inträdd vokalförlängning. Kock Fsv. ljudl. 1: 238 (1882). Att denna vacklan (mellan e- o. ä-ljud) är blott dialektisk. Tegnér Sv. rättstavn. 12 (1887). Dialektiskt färgadt riksspråk. Noreen Vårt spr. 2: 327 (1910).
Anm. Under den senaste tiden synes man bland språkmän kunna spåra en viss tendens att föredraga det i sv. senare upptagna DIALEKTAL framför dialektisk, sannol. beroende på en mer l. mindre medveten afsikt att undvika sammanblandning med DIALEKTISK, adj.1
Spalt D 1185 band 6, 1912