Publicerad 1912   Lämna synpunkter
DIAMIN di1ami4n, r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. diamin, eng. o. fr. diamine; af DI- o. AMIN]
kem. (namn på vissa) derivat af ammoniak i hvilka två ammoniakrester äro bundna vid en tvåvärd kolväteradikal. Keyser Kemien 3: 41 (1876). Bland ammoniakderivaten intaga .. diaminerna ett bemärkt rum såsom utgörande en väsentlig del af de s. k. ptomainerna. Sundberg Mikroorg. 86 (1895).
Ssgr (kem. o. tekn.): DIAMIN-BAS103~2. = DIAMIN. Keyser Kemien 3: 41 (1876). —
-BILDNING~20. Diaminbildningen i tarmen. Hammarsten Fysiol. kemi 370 (1889). —
-BLÅTT~2, n. [efter t. diaminblau] jfr -FÄRG. 2 Uppf. b. 8: 516 (1900). —
-BRUNT~2, n. [efter t. diaminbraun] jfr -FÄRG. 2 Uppf. b. 8: 524 (1900). —
-FÄRG~2. [jfr t. diaminfarbe, diaminfarbstoff] namn på en del (sedan slutet af 1880-talet framställda) bomull direkt färgande färger som erhållas af aromatiska diaminer; jfr -BLÅTT, -BRUNT, -GRÅTT, -GRÖNT, -GULT, -RÖDT, -SVART. 2 Uppf. b. 8: 516 (1900). —
-GRÅTT~2, n. [efter t. diamingrau] jfr -FÄRG. 2 Uppf. b. 8: 524 (1900). —
-GRÖNT~2, n. [efter t. diamingrün] jfr -FÄRG. 2 Uppf. b. 8: 516 (1900). —
-GULT~2, n. [efter t. diamingelb] jfr -FÄRG. 2 Uppf. b. 8: 516 (1900). —
-KLORID~02. D. Strömholm i Arkiv f. kemi II. 23: 9 (1906). —
-RÖDT~2, n. [efter t. diaminrot] jfr -FÄRG. 2 Uppf. b. 8: 516 (1900). —
-SVART~2, n. [efter t. diaminschwarz] jfr -FÄRG. 2 Uppf. b. 8: 516 (1900).

 

Spalt D 1214 band 6, 1912

Webbansvarig