Publicerad 1912   Lämna synpunkter
DIDYM didy4m (-y´m Dalin), r., äfv. n. (m. Dalin (1850)); best. -en, ss. n. -et.
Ordformer
(didymium C. G. Mosander (trol. att fatta ss. latin), G. Dalin (1871; jämte didym), Björkman (1889; upptaget ss. m.))
Etymologi
[bildadt af upptäckaren, den sv. kemisten C. G. Mosander (se Förh. skand. naturforsk. 1842, s. 394), som kallade ämnet såväl didymium som didym (Därs. 398), af gr. δίδυμος, tvilling, hvilket namn valdes med hänsyn till att ifrågavarande metall nästan alltid förekommer tillsammans med metallen lantan]
kem. benämning på metallen i en viss sällsynt jordart, som ingår ss. beståndsdel i skilda slags mineral (i sht i silikat) o. som af upptäckaren ansågs vara ett grundämne (men som sedermera visat sig ytterligare kunna sönderdelas). C. G. Mosander i Förh. skand. naturforsk. 1842, s. 394, 398. Rosenberg Oorg. kemi 307 (1888). De sällsynta jordartmetallerna cerium, lantan, didym, yttrium (osv.). Riksd. skrifv. 1897, nr 34, s. 5. Auer von Welsbach, hvilken .. var den som först visade, att den gamla didym bestod af en blandning af tvenne grundämnen. C. v. Schéele i Sv. kem. tidskr. 1903, s. 77. — jfr KLOR-, SVAFVEL-DIDYM.
Ssgr: DIDYM-JORD03~2. = -OXID. 2 NF 6: 353 (1906). —
-KLORID~02. Metallen (didym), som erhållits genom elektrisk sönderdelning af didymklorid. NF 3: 1169 (1880). —
-KROMAT~02. W. Petersson i Geol. fören. förh. 1890, s. 287. —
-OXID~02. jfr -JORD. C. G. Mosander i Förh. skand. naturforsk. 1842, s. 394. NF 3: 1169 (1880). 2 NF 6: 353 (1906). —
-SALT~2, n. C. G. Mosander i Förh. skand. naturforsk. 1842, s. 395. Berzelius Årsber. t. VetA 1843, s. 135. —
-SUPEROXID~1002. Nisbeth Handelslex. 389 (1867). Cleve Kem. handlex. 89 (1883).

 

Spalt D 1230 band 6, 1912

Webbansvarig