Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
DIECESAN di1esesa4n, äfv. 01—, m.; best. -en; pl. -er.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. mlat.] högste styresmannen inom en dieces, biskop. G. Dalin (1871).
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] till en dieces hörande prästman. (Jag hade ämnat infinna mig vid prästmötet i Växiö) till att bewijsa min hörsamheett och Lydno tillijka medh andre Diœcesanerne. Växiö domk. akt. 1661, nr 250.
Sammansättningar (fullt br.). Anm. Nedan anf. ssgr ansluta sig med afs. på bet. till DIECES (särsk. till d. o. 2), o. första leden, som kan betraktas ss. ett slags ssgsform af DIECES, är eg. ett adj. motsv. mlat. diœcesanus.
b) i fråga om den österländska kyrkan: efter dieceser (se d. o. 1) ordnad kyrkostyrelse. S. F. Hammarstrand hos Wallis Verldsh. 3: 75 (1877). —
-INDELNING~020. Cornelius Handb. i kyrkoh. 15 (1872, 1890). —
a) synod af prästerskapet inom en dieces. De såkallade diecesansynoderna, ”prestamöten”. Reuterdahl Sv. kyrk. hist. III. 2: 169 (1863). Neander Herzog 1: 392 (1880). Lundin Kyrkoh. 1: 120 (1898).
b) i fråga om den österländska kyrkan: synod af metropoliter o. biskopar inom en dieces (se d. o. 1). (Patriarken) ålåg att sammankalla och leda den så kallade diœcesansynoden. S. F. Hammarstrand hos Wallis Verldsh. 3: 75 (1877). —
Spalt D 1232 band 6, 1912