DIELEKTRICITET di1eläk1trisite4t, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. dielektrizität, eng. dielectricity, fr. diélectricité; afl. till DIELEKTRISK, resp. dess motsvarigheter]
elektr. (det) tillstånd i hvilket ett oledande ämne befinner sig, om det på båda sina sidor har en motsatt elektrisk laddning; egenskap(en) l. förhållande(t) att vara dielektrisk; sammanfatningen af de dielektriska fenomenen; (en kropps l. ett ämnes) förhållande till de dielektriska fenomenen; i sht i ssgn DIELEKTRICITETS-KONSTANT.
Ssg: DIELEKTRICITETS-KONSTANT101003~02. [jfr t. dielektrizitätskonstante samt eng. dielectric constant] (tal som angifver) förhållandet mellan den elektricitetsmängd som kräfves för att gifva en bestämd spänning åt en ledare som är fullständigt omgifven af ett visst ämne o. den motsvarande mängd som kräfves då ledaren befinner sig i lufttomt rum. Dahlander Elektr. 14 (1890). Moll Fys. 3: 38 (1899). Dielektricitetskonstanten för svafvel är .. nära fyra gånger större än för luft. 2 NF (1906).
Spalt D 1233 band 6, 1912
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
