| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
DIKARE di3kare2 (di`kare Weste), m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
1) [jfr motsv. anv. i eng.] till DIKA 1: person som dikar, dikesgräfvare (se d. o. 1); särsk. om den som förskaffar sig sin (hufvudsakliga) utkomst gm dikesgräfning; jfr GROPARE. Nogre Godhe Dikere .., som till Gripszholm fförskickes schole. G. I:s reg. 19: 233 (1548). Ingen är eens adelsmans tiänare uthan then, som 1. man gifver åhrs löön, 2. den som sitter till eens disk och duk. Andre, såsom dijkare, tegelslagare etc., äre löössdrifvare. RP 8: 92 (1640). Gadd Landtsk. 1: 252 (1773). Tröskare, Dikare och andre, som för dagspenning arbeta, betala .. Sexton Skillingar. Sv:s R:s ständers bevilln. 1800, s. 68. Täckdiken .. gräfvas med branta sidor och blott så breda, att dikaren kan stå i dem. Juhlin-Dannfelt 5 (1886). Dikarens spade eröfrar mera land, än det frikostiga hafvet skänker genom att vika tillbaka. Z. Topelius i Finland 14 (1893). Grimberg Sv:s hist. 160 (1906). — särsk. (hvard., mindre br.) om (af hushållningssällskap anställd) dikningsförman; jfr LÄNS-DIKARE. Af de 111 förrättningsdagar den af Hushållnings-Sällskapet anställde dikaren varit reqvirerad, (hafva) 52 tagits i anspråk af personer tillhörande allmogen; hvarförutan bemälde dikare under sina förrättningar hos sistnämnde personer uppgjort planer för större och mindre egendomslotters förläggande i cirkulationsbruk å en areal af 348 tunnland. LAH 1861, s. 146.
2) [jfr motsv. anv. i nt., holl. o. t.] (†) till DIKA 2: person som uppför (l. låter uppföra) en vall l. vallar (till skydd mot hafvet); bl. anträffadt i enstaka anv. om utländska (nordtyska) förh. J. Alströmer i Physiogr. sälsk. handl. 134 (1776).
Spalt D 1299 band 6, 1912