| Publicerad 1914 | Lämna synpunkter |
DIKTATOR dikta3tor2, stundom (i sht i Norrl.) 040 (dicta`tor Weste), m.; best. -n (Bliberg Alm. hist. 119 (1735), Rollin Rom. hist. 1: 329 (1785) osv.) l. (numera knappast br.) -en dik1tatω4ren l. dikta3toren2 (Schroderus Liv. 68 (1626), Hallström Förel. i hist. 1: 286, 347, 348 (1795), Lindberg Antiqv.-lex. 1: 450 (1802), Bladh Resa 323 (1839; eljest alltid -orn, t. ex. s. 324, 325, 334)), i best. anv. fordom äfv. utan slutartikel (Schroderus Liv. 166 (1626)); pl. -er dik1tatω4rer. Anm. I ä. tid förekommer stundom lat. böjning af ordet (i bet. 1): Dictatoris (gen. sg.) Schroderus Liv. 66 (1626; men s. 68: Dictatorens). Dictatores (nom. pl.) Trebbe Inl. t. univ.-h. 148 (1730).
1) om statschef l. ämbetsman (äfv. befälhafvare) med oinskränkt makt o. myndighet.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. lat.] benämning på den med envåldsmakt beklädde ämbetsman som i det gamla Rom under republikens tid vid utomordentliga tillfällen fick sig statens ledning anförtrodd. (Jag finner) hoos the äldste Handlingsskrifwarna (dvs. historieskrifvarna), at Titus Largius hafwer aldraförst warit förordnat til Dictator. Schroderus Liv. 66 (1626). Bliberg Alm. hist. 119 (1735). Cæsar utnämndes til beständig Dictator, et embete som endast Sylla förut innehaft, och som i sjelfva verket medförde envåldsmakten. Silverstolpe (o. Meissner) Cæsars lefv. 4: 298 (1808). Diktatorns makt (var) odelad och det har i den romerska historien endast tvenne gånger inträffat att tvenne tjenstgjort på en gång. Centerwall Rom. fornk. 249 (1884). Bergman Ant. o. medelt. hist. 73 (1909).
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] med afs. på förh. i senare tid, om person som satt sig i besittning af l. fått åt sig uppdragen (en öfvergående) absolut makt o. myndighet i en stat l. ett samhälle, särsk. en republik. Republiken Venezuela erkände (1814 Bolivar) .. som Diktator. Pradt Sp. kol. revol. XXIII (1818). I Paraguay .. hade doktor Francia .. 1814 blifvit utnämnd till diktator för 3 år, efter hvilkas förlopp (1817) han öfvertog diktaturen på lifstid. Sjögren 19:de årh. hist. 1: 302 (1891). (Den franska) Riksdagen .. uppdrog (1848) åt .. general Cavaignac att med diktators makt och myndighet rädda samhället från undergång. A. Rydfors hos Ekmark Läseb. t. allm. hist. 4: 320 (1896). — jfr MILITÄR-DIKTATOR.
2) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] bildl. om person som (på grund af sin ställning l. framstående personliga egenskaper osv.) erkännes (l. vill blifva betraktad) ss. suverän auktoritet o. högsta afgörande myndighet inom ngt visst område. Oribasius, som gerna vil vara en Dictator i frågan om mat-rätter. S. Ödmann (1787) hos B. Bergius Præs. i VetA 1780, 2: 138. Tag dig aldrig frihet at (inom ett sällskap söka) gifva tonen. Et godt sällskap fördrager lika så litet en Dictator, som en fri Republik. Hasselroth Campe Theophron 212 (1794). Carl (IX) afslog .. anfallen på rikets både andeliga och verldsliga friheter. Konungason, gjorde han det likväl som populär diktator. Geijer I. 2: 109 (1832). (Crispi) var icke längre en konstitutionell regeringschef; han var Italiens diktator. 2 NF 5: 869 (1906). jfr: Ey .. ära I Professor, Dictator. Helander Spegel 70 (cit. fr. 1686). — jfr SOCIALIST-DIKTATOR.
-MAKT~2. makt som en diktator äger l. som kan jämföras med en diktators; jfr -VÄLDE. Dalin Montesquieu 85 (1755). (Efter Cæsars död) afskaffade Consulen Antonius Dictatorsmagten genom en af honom utfärdad lag. Lindberg Antiqv.-lex. 1: 451 (1802); jfr DIKTATOR 1 a. Ett af de första offren för generalguvernörens (i Finl., Bobrikoffs) diktatorsmakt. Fin. biogr. handb. 2579 (1905); jfr DIKTATOR 2. —
(jfr 2) -MIN~2. (Den nyutnämnde) rådmannen (vände sig) med diktatorsmin till stadsvaktmästaren. Wetterbergh Penning. o. arb. 588 (1847). —
(jfr 2) -TON~2. myndig ton som ej tål invändningar l. motsägelser. Hvarje lärosats (i en skolgrammatik) bör vara i afgörande dictators-ton affattad. A. Törneros i Sv. litt.-fören. tidn. 1838, sp. 516. —
-VÄLDE~20. (mindre br.) jfr -MAKT. Schroderus Liv. 194 (1626). Dalin Montesquieu 81 (1755). Miranda (förmådde 1812) Unionens Provincial-Ständer att öfverlemna sig ett oinskränkt Diktators-välde. Pradt Sp. kol. revol. XX (1818); jfr DIKTATOR 1 b. —
(1, särsk. 1 a) -ÄMBETE~020, äfv. ~200. Schroderus Liv. 130 (1626). Vid andra Puniska kriget .. blef Dictatorsämbetet afskaffadt, till Sullæ tid, som då upphäfde sig till beständig Dictator. Lindberg Antiqv.-lex. 1: 450 (1802). Wallin Goldsmith Rom. hist. 42 (1814).
Spalt D 1360 band 6, 1914