| Publicerad 1914 | Lämna synpunkter |
DILL dil4, sbst.1, r. l. f. (m. Aurivillius Gram. 28 (1684), Lind (1749), Sahlstedt, Weste, Dalin (1850), Kindblad (1870) m. fl.; f. Månsson Ört. 138 (1628, 1642), I. Erici Colerus 1: 150 (c. 1645), Palmberg Ört. 179 (1684), Lundberg Träg. 30 (1754, 1780), Warg 654 (1755), Rydqvist SSL 2: 306 (1857), Sundén (1885), Lundell, SAOL (1900; jämte r.) m. fl.) ((†) n. Wallenius Project E 8 a (1682; med uppgift att genus vacklar)) Anm. Ngt otvetydigt ex. på mask. genus har ej anträffats i litteraturen. Ett osäkert vittnesbörd om detta genus är ack.: Blåttan Dill. Arvidi 126 (1651; se under 1);
best. -en, hvard. i Sveal. o. Norrl. äfv. -n.
1) den till fam. Umbelliferæ hörande, i södra Europa inhemska, i norra Europa sedan gammalt odlade växten Anethum graveolens Lin., numera väsentligen använd ss. krydda, förr äfv. ss. läke- o. hälsomedel; i sht koll. o. ss. ämnesnamn. Här luktar dill. J gören tijende aff mynto, dill, och kwmin, och läten bestå (dvs. sätten åsido) thet som swårare är j laghen. Mat. 23: 23 (NT 1526). Heemkrydder, som hoos osz wäxa: Såsom Dill, Anis, wil Jngefähr. Schroderus Comenius 132 (1639). Hoo Gurker rätt insylta will, / Behöfwer meer än blåttan Dill. Arvidi 126 (1651). Saar (dvs. kyndel) och Dill, Lavendel och Persillia / Är bättre i it Kiök än Tulipan och Lillia. Spegel Guds verk 121 (1685). Apot.-taxa 1739, s. 34. Dill är ettårig .. och sår sig ymnigt sjelf. Lundström Trädg. 102 (1831, 1852). Dill .., hvars välkända, findelade blad och örttoppar användas som krydda. Elfving Kulturv. 205 (1895). En pigosvärm far af och till i (värdshusets) löfsal och kök / och sprider doft af vårlig dill, spenat och purjolök. Karlfeldt Flora 18 (1906). — jfr FIN-, MAT-, TRÄDGÅRDS-DILL.
2) i sggr; om vissa andra växter som i ngt afs. likna den under 1 nämnda; se BJÖRN-, GÅS-, HUND-, VATTEN-DILL.
-FRÖ~2. (dilla- O. Martini Läk. 36 (c. 1600). dille- B. Olavi, I. Erici Colerus 1: 159 (c. 1645) m. fl.) [fsv. diilfrö, dillafrö, dillefrö, di(i)l(s)z-frö(ö); jfr d. dildfrø, t. dillkorn, dillsame(n), lat. semen anethi] i sht med. o. apot. särsk. ss. koll. B. Olavi Läk. 8 b (1578). För bukreef .. tagh dillefrö, siudh them i wijn eller ööl, och drick. O. Martini Läk. 32 (c. 1600). Tag .. stött Dill-frö 2. händer fulla (osv.). Roberg Beynon 174 (1709, 1727). Hagdahl Det bästa 69 (1885). Frukten (på dillen) .. kallas dillfrö … Förr nyttjades den såsom väderfördelande, mjölkökande och underlättande matsmältningen. 2 NF 6: 424 (1906). —
-KRANS. (dille-) [jfr i samma anv. (ä.) sv. dial. dillkringla (Smål.; E. Fries i Bot. notiser 1841, s. 120)] (†) = -KRONA. Landsm. 2: XLVI (i handl. fr. 1722). —
-KRONA~20. benämning på dillens blom- l. fröflock; jfr -KLASE, -KRANS. (Saltgurkorna) nedläggas .. hvarftals i en bytta med mellanlagda körsbärs- och svarta vinbärsblad, dillkronor och litet sönderskuren pepparrot. Björklund Kokb. 280 (1847, 1860). Hemmets kokb. 365 (1903, 1906). —
-KVIST~2. oftast om de sammansatta findelade bladen hos dill. Warg 150 (1755). Laxskifvorna uppläggas vackert på fat, och garneras med friska dillqvistar. Hagdahl Kok. 343 (1879). Ekberg Hvad skola vi äta? 277 (1899). —
-KÖTT~2. kött af kalf, får l. i sht lamm kokadt med dill (o. serveradt med dillsås). Warg 150 (1755). Pastorskans anrättning hon täcktes beprisa; / Fann dillköttet läckert och ungt. Lenngren 65 (1800). Dillkött på får. Hemmets kokb. 88 (1903, 1906). —
-OLJA~20. (dile- B. Olavi Läk. 84 b (1578; men s. 122 a: Dill olia). dillen- Chesnecopherus Reg. iter ag. B 4 b (1613)) [jfr d. dildolie, t. dillöl, nylat. oleum anethi] af dillfrö (förr äfv. ur andra delar af växten) erhållen flyktig olja, förr i sht använd ss. läkemedel, i senare tid väsentligen till parfymering af vissa tvålar o. inom likörfabrikationen. Hist. tidskr. 1900, s. 195 (i handl. från 1555). Månsson Åderlåt. 119 (1642). Hiorter Alm. 30 (1738). Berzelius Kemi 4: 404 (1827). Ekenberg (o. Landin) (1889). —
-SENAP~20. bot. föreslaget namn för den till familjen Cruciferæ hörande, med mycket smalflikiga blad försedda växten Sisymbrium sophia Lin.; jfr -RYM samt HUND-DILL, HUND-SENAP äfvensom STILL-FRÖ. Krok o. Almquist Flora 1: 106 (1903, 1910; i tidigare uppl.: Finbladig Vägsenap). —
-SÅS~2. ett slags sås som får sin karakteristiska smak af hackad dill. (Dillköttet) ätes med dillsås. Nylander Matlagn. 58 (1822). Hemmets kokb. 215 (1903, 1906). —
-VATTEN~20. (dille- B. Olavi, Chesnecopherus Reg. iter ag. D 3 a (1613)) [jfr t. dillwasser, nylat. aqua anethi] (förr) gm kokning af vatten tillsammans med dill (särsk. gm destillering) beredt vatten, användt ss. läkemedel l. (i senare tid) ss. toalettmedel; lösning af dillolja i vatten. B. Olavi Läk. 46 a (1578). Då någon i feber intet får ro at sofva, plägar man stänkja dillvatn på hufvudgjärden. Linné Diet. 2: 47 (c. 1750). Många damer begagna en blandning af dillvatten och rosenvatten såsom skönhetsmedel för att erhålla en vacker ansigtshy. Kjellgren Hirzel Toalettkemi 56 (1870). Hagdahl Det bästa 69 (1885). —
B (†): DILLA-FRÖ, se A.
C (†): DILLE-FRÖ, -KRANS, -OLJA, -VATTEN, se A.
D [t. ssgsform] (†): DILLEN-OLJA, se A.
Spalt D 1381 band 6, 1914