| Publicerad 1914 | Lämna synpunkter |
DILLA dil3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(starkt hvard.)
1) till DILLE, sbst.1 1: bära sig åt som om man hade ’dille’; särsk. prata tok(igt), prata strunt. Hvad står du där och dillar om? SN 1882, nr 41, s. 2. (Dagen därpå) var han spritt galen — dillade om att någon blötade hans (torkade kokosnötkärnor). Cavallin Stevenson Fr. Söderhafsöarne 7 (1897). Han gick icke, som så många andra nygifta, och dillade i undran och förtjusning öfver att se sin själs älskade äta frukost med honom hvarenda morgon. Dens. Kipling Emir. 71 (1898). När en sådan gubbe (som Faust) i skägg och nattrock dillar om att få bli ung på nytt. A. Branting i Sthmstidn. 1900, nr 3335 A, s. 3. Svärd kom en söndag kväll hem till korum med en florshufva. Han hade lust att ”dilla” och dillade också med den snälle plutonchefen. Vårdkasen 1914, nr 39, s. 3.
2) (mindre br.) till DILLE, sbst.1 2; med prep. på: hafva ’dille’ på, hafva en vurm för, vurma på l. för. Han dillar på halsdukar, på tobakspipor.
Särskild förbindelse:
Spalt D 1384 band 6, 1914