| Publicerad 1914 | Lämna synpunkter |
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara dimorf; jfr DIMORFISM.
1) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] kem. o. miner. motsv. DIMORF 1; jfr DIMORFISM 1. Berzelius Årsber. t. VetA 1840, s. 5. Cleve Oorg. kemi 7 (1872, 1877). Detta, att kemiskt en och samma substans kan kristallisera i olika formsviter, benämnes i allmänhet heteromorfi (dimorfi, om formsviterna äro två, trimorfi, om de äro tre). Törnebohm Min. 41 (1887, 1907).
2) [jfr motsv. anv. i t.] motsv. DIMORF 2; bl. anträffadt (o. knappast brukadt annat än) ss. bot.; jfr DIMORFISM 2. Benämningen heterostyli är föreslagen af Hildebrand i stället för den äldre, dimorfi. Axell Fanerog. växt. befruktn. 15 (1869). Finnas af heterostyla blommor två olikformiga typer, benämnes detta förhållande dimorfi (t. ex. Primula, Hottonia, Menyanthes, Pulmonaria). Rosendahl Bot. 57 (1902). Dimorfien beror därpå, att de olika utbildade organen äro tillpassade för olika funktioner eller också för samma funktion, men under olika yttre förhållanden. 2 NF (1906).
Spalt D 1419 band 6, 1914