Publicerad 1915   Lämna synpunkter
DINAS di4nas, r. oböjl., i ssg äfv. DINA- di3na~.
Etymologi
[det enkla ordet är ellips ur ngn af nedan anförda ssgr, i hvilka ss. första led ingår Dinas, namn på klipporna i Neathdalen vid Swansea i Syd-Wales i England, där den till silurformationen hörande sandsten finnes som först användes till ifrågavarande byggnadsmaterial. Ssgsformen dina- förekommer redan i t. (i dinasteine) o. har uppkommit därigenom att -s hopsmält med följ. s i stein, kanske också därigenom att -s missuppfattats ss. genitivändelse]
i sht tekn. benämning på (urspr. af engelsk dinassandsten framställd) eldfast massa bestående af kvarts med blott så mycken tillsats af annat ämne att den är formbar; särsk. = DINAS-TEGEL. Tjockare tegel än vanlig Dinas. Jernk. annal. 1883, s. 41.
Ssgr: A: DINA-STEN, -TEGEL, se B.
B: DINAS-CEMENT30~02. [jfr eng. Dinas cement] urspr. vid Swansea framställd fin, gulgrå sand innehållande kvarts, sandsten o. ngt kalk, hvilken utrörd i vatten bildar en hastigt stelnande massa; äfv. om ren finpulveriserad kvarts l. sandsten som användes på samma sätt. Dinascement, brukadt till reparationer af ugnar, under det eldningen pågår. Tekn. tidskr. 1872, s. 306. —
-KRISTALL~02. massa i finaste pulverform af kiselsyra o. ngra procent lerjord, kalk o. järnoxid, hvilken utrörd i vatten till en deg hastigt stelnar. Dinaskristall .. är .. en art eldfast cement. Tekn. tidskr. 1878, s. 23. Ekenberg (o. Landin) (1889). —
-SANDSTEN~20 l. ~02. [jfr t. Dinassandstein] sandsten från Dinas (jfr etym. afd. ofvan). Tekn. tidskr. 1872, s. 306. 2 NF 6: 443 (1906). —
-STEN~2. (dina- Liedbeck, 2 Uppf. b.) [jfr t. Dina(s)steine, pl.] jfr -TEGEL. Liedbeck Kem. tekn. 858 (1868). Undersökningar af qvartslager på Dal i Vermland och i Vestmanland för blifvande tillverkning af svensk Dinas-sten. Jernk. annal. 1886, s. 490. 2 Uppf. b. 7: 74 (1903). —
-TEGEL~20. (dina- Jernk. annal., 2 Uppf. b. m. fl.) [jfr t. Dinasziegel] ett slags utomordentligt hårdt eldfast tegel bestående af pulveriserad ren kvarts tillika med ett bindemedel ss. kalk, lerjord l. dyl.; jfr -STEN. Jernk. annal. 1869, s. 34. De båda mest kända slagen af eldfast sten, s. k. Chamotte- och Dina-tegel, hafva .. den olägenheten att i stark värme förändra sin form. 2 Uppf. b. 7: 74 (1903).

 

Spalt D 1449 band 6, 1915

Webbansvarig