| Publicerad 1916 | Lämna synpunkter |
DISHARMONISK dis1harmω4nisk (dissharrmónissk Dalin), adj.; adv. -T.
1) till DISHARMONI 1: missklingande, missljudande; som ’skär i öronen’, skorrande; falsk. På förstärkningen af de harmoniska öfvertonerna beror tonens välklang eller renhet, på förstärkningen af dess disharmoniska dess missklang eller orenhet. Svahn Lärob. i muntl. föredr. 18 (1903). — mer l. mindre bildl. Skönheten kan lika litet inom poesien stanna vid ett disharmoniskt ackord, som den kan göra det inom musiken. C. R. Nyblom enl. Kindblad (1870).
2) till DISHARMONI 2: utan jämvikt l. öfverensstämmelse, oöfverensstämmande (lynnen, stämningar osv.); ofta närmande sig bet.: (andligt) söndersliten; äfv. oenig; stundom: oordentlig, smaklös. (Leopolds moraliska sånger äro) utbrott af ett fullkomligen sönderryckt och disharmoniskt väsende. Hammarsköld Sv. vitt. 2: 171 (1819). Det pöbelaktiga röjer sig .. genast för den yttre betraktelsen genom något disharmoniskt i det yttre skicket. B. E. Malmström 7: 399 (1845). Han var född i ett disharmoniskt äktenskap. Mjöberg Läseb. 458 (1910).
Spalt D 1530 band 6, 1916