Publicerad 1916   Lämna synpunkter
DISPERSION dis1pärʃω4n l. -ær- l. -er- (disspärrschón Dalin), r. (f. Dalin (1850)); best. -en; pl. -er (föga br.; Dalin (1850)).
Etymologi
[liksom t. o. eng. dispersion af fr. dispersion l. direkt af lat. dispersio (-ōnis), vbalsbst. till dispergere, skingra, sprida, af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. spargere, kringströ (jfr SPRAKA o. SPARGEMENTE)]
opt. benämning på den sönderdelning i olika färger af icke homogent ljus som äger rum, då detta får gå gm en genomskinlig kropp som begränsas af mot hvarandra lutande ytor (i sht gm ett prisma); färgspridning, ’spridning’. Berzelius Årsber. t. VetA 1828, s. 11. Färgernas dispersion i synglas. Dens. Därs. 1836, s. 8. Derigenom att de olika färgade ljusstrålarna brytas olika, blifva de i spektrum åtskiljda eller spridda, hvilken spridning kallas Dispersion. Wiemer Müller Fys. gr. 2—3: 65 (1852, 1860). Moll Fys. 4: 63 (1901).
Ssg: DISPERSIONS-FÖRMÅGA103~020. Berzelius Årsber. t. VetA 1830, s. 4. De ämnen, som gifva längsta spektra, sägas hafva största dispersions- eller spridnings-förmågan. Fock 2 Fys. 2: 67 (1858, 1873).

 

Spalt D 1601 band 6, 1916

Webbansvarig