| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
DISTINKTIV dis1tiŋkti4v l. -iŋt-, stundom 30~2 l. 40~1, adj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et; pl. = l. -er.
1) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. mlat.] (numera mindre br.) särskiljande, karakteriserande, utmärkande, kännetecknande. (Det finnes vissa principer för den syntaktiska konstruktionen) som äro egne för vissa språk, och för dem utgöra en distinctif character. Thorberg Österl. spr. 28 (1785). Masculinum (i hebreiskan) har ingen särskilt distinctiv ändelse, utan omfattar (bl. a.) alla ord som slutas på en Radicalbokstaf. Knös Hebr. spr. 107 (1818). Väl kunna .. Socinianismen, och Rationalismen .. med fägnad se .. alla den .. (gamla kyrkans) distinctiva läror .. anfäktade. Sv. litt.-fören. tidn. 1833, sp. 449. Ekbohrn Främ. ord (1868; äfv. i den postuma uppl. 1904).
2) [jfr motsv. anv. i eng., fr. o. nylat.] språkv. i förb. distinktiv accent, accenttecken som (i hebreisk skrift) användes ss. skiljetecken; motsatt KONJUNKTIV; jfr DISTINKTION 2. Pettersson Hebr. gram. 35 (1829). Såsom interpunktionstecken äro aksenterna (i hebr.) av 2 slag: distinktiva (skiljande) och konjunktiva (förenande). Nylander Hebr. spr. 11 (1887) Leander Hebr. gram. 15 (1911).
II. [jfr eng. distinctive, sbst.] (föga br.) sbst.: karakteriserande egenskap l. kännetecken; jfr DISTINKTIONS-TECKEN 2 a. Det återstår .. den utvägen att anse ariskt språk vara ett för trångt distinktiv för arisk ras och utsträcka detta begrepp längre. M. Nilsson i Ymer 1912, s. 469.
Spalt D 1673 band 7, 1918