| Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
DJUPSINNE jɯ3p~sin2e (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), n.; best. -et.
1) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] = DJUPSINNIGHET 1. (Hans Järta) har en vacker fond af skarpsinnighet, men föga djupsinne. Tegnér Bref t. Wingård 37 (1833). Det Svenska snillet har .. ett drag af mystik och djupsinne. Geijer I. 2: 240 (1840). Mycket af det som hos Humboldt kanske förefaller som djupsinne kunna vi för vår del icke uppfatta annat än som bristande klarhet. E. H. Tegnér i UVTF 26: 23 (1880). Levertin Diktare o. dröm. 223 (1898). — särsk. [jfr ha sinne för ngt] (†) med prep. för. Bremer Brev 1: 468 (1837). Hedvig hade ett eget djupsinne för denna sida af lifvet (dvs. sammanhanget mellan naturens o. människans lif). Dens. Sysk. 2: 25 (1848).
2) = DJUPSINNIGHET 2. Intet djupsinne ligger förborgadt i det ena (stafsättet) mera, än i det andra. Almqvist XII (1842). Ljunggren Sm. skr. 2: 184 (1879). Framställningen (i Geijers uppsats om folkvisan) är fri från allt ytligt romantiskt djupsinne; den äger i stället verkligt djup. Molin Geijerstud. 224 (1906).
3) [jfr motsv. anv. i t.] (möjl. mera tillf.) = DJUPSINNIGHET 3. (Det svenska lättsinnet) hvilar på ett tung- eller djup-sinne. Ljunggren Bellm. 153 (1867).
Spalt D 1759 band 7, 1918