| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
DONAT dωna4t l. do- l. då-, r. l. m.; best. -en; pl. -er; l. DONATUS dona4tus l. dω- l. då-, l. 032, m. l. r.; best. = l. -aten; pl. -ater. Anm. 1:o. I ä. tid användes äfv. lat. böjning. L. Petri Kyrkeordn. 88 a (1571). Leinberg Skolv. 1: 52 (1731). 2:o. Formen donatus användes numera ss. appellativ, endast då man ihågkommer den ursprunglige förf.
om den senlat. grammatikern Ælius Donatus’ skrift De octo partibus orationis (c. 350), hvilken ännu fram på 1700-talet var en flitigt använd lärobok vid den första undervisningen i latinsk grammatik; appellativt om exemplar, edition l. bearbetning af denna skrift, med l. utan tanke på förf.; elementär (latinsk) formlära. Then andre (klassen i skolan) .. görs aff them som haffua lärdt Abcboken och ther til Donaten innan och vthan. L. Petri Kyrkeordn. 85 a (1571). Vi använda ännu vid konjugationen samma verb (amo, doceo ..) som i Donatus. J. Liljeblad i Eranos 4: 42 (1901). — särsk. [jfr motsv. anv. i t.] boktr. om donat i trätafletryck från 1400-talet. Donaterne .. hafva föregått Boktryckarekonstens uppfinnande i Mainz. Täubel Boktr. 1: 39 (1823). Klemming o. Nordin Sv. boktr.-h. 6 (1883).
Spalt D 1963 band 7, 1920