Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DORSK dor4sk, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. dorsk, fris. dorsk. Afl. af samma stam som föreligger i DORMA. Ordet är ej anträffadt i nor. dial. Dess anv. i sv. litteratur torde delvis bero på inflytande från d.]
1) [jfr motsv. anv. i dan. o. nor., äfvensom i dan. o. sv. dial. (Jutl., Skåne, Västmanl., Norrl.)] (föga br.) dåsig, sömnig, slö; matt, slapp. En dorsk och djurisk hvila. Atterbom i Phosph. 1813, s. 347. Dorsk blick. Sundhetscoll. ber. 1851, s. 384. Hansson Sensitiva 66 (1887). Våra hjärtan slå trögt och dorskt. Levertin Lifv. fiender 11 (1891).
2) [jfr sv. dial. (Västmanl., Kopparberg) dårsk, dærsk, lat, motsträfvig] (föga br.) gensträfvig, ogen, motvillig. Bremer Hertha 126 (1856). De var dorska och egna derute i hafsbandet. Strindberg Skärk. 90 (1888).
Afl. (till 1): DORSKEN, adj. (hvard. med anstrykning af bygdemål, föga br.) = DORSK 1. Han är lat och dårsken af sej, .. och i dag har han inte förtjent ett enda kronans öre. Blanche Våln. 120 (1847). (Hunden var) sömnig och dorsken. Lindqvist De g. herr. 31 (1917). —
DORSKHET, r. l. f. Atterbom i Phosph. 1813, s. 347.

 

Spalt D 1990 band 7, 1922

Webbansvarig