Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRAGA dra3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar HFinlKamF 4: 73 (1573). -er VDAkt. 1684, nr 91).
Ordformer
(dragu BtFinlH 4: 238 (1564). dragon, sg. best., Swedberg Påminn. § 8 (1712). dragun HFinlKamF 4: 114 (1582). dregun BtFinlH 4: 402 (1570))
Etymologi
[fsv. dragha (bl. i ssgn updragha, uppdragning); jfr sv. dial. draa (Hall.), dragu (Finl.), litet lass, draga (Östergötl.), vinteråkdon; jfr äfv. isl. draga, lass som släpas; till DRAGA, v. — Formerna på -u l. -o äro eg. oblika former som äfv. användts ss. nom. Med afs. på formerna på -un jfr t. ex. sv. dial. såtan, såton, n., till sv. dial. såta, n. o. f. (fsv. sata), höstack. — I bet. 1 har ordet, i likhet med andra måttbetecknande sbst., användts oböjdt i pl.]
— jfr UT-DRAGA, sbst.
1) (†) till DRAGA, v. I 1: litet lass (af hö l. dyl.), som kan framforslas på en släpa. Ränte för(e-skrif)ne godz och iorder .. dagzwerker adorton och höö tolff dragu. BtFinlH 4: 238 (1564). 6. drager höö. VDAkt. 1684, nr 91. Därs. 1717, nr 160.
2) till DRAGA, v. I 10 g: redskap för beredning af lin med hvilket de vedartade delarna, ”skäfvorna”, afskiljas från detsamma. Alm(Sthm) 1770, s. B b a. 2NF 16: 564 (1911). — jfr LIN-DRAGA.
3) (†) till DRAGA, v. II 2 a β: förmåga (att bära l. tåla). Man klagar öfwer hård tid, öfwer swåra vtlagor, öfwer dragon. Swedberg Påminn. § 8 (1712).

 

Spalt D 2014 band 7, 1922

Webbansvarig