Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DREGEL dre4gel, äfv. DRÄGEL drä4gel, ngn gg DRÄGGEL dräg4el, r. l. m. o. n.; best. -geln (SvMerc. 2: 585 (1757) osv.), stundom (i sht i Götal.) -elen (Hastfer Får 268 (1752)), ngn gg -glen (Lagerström Bunyan 3: 109 (1744)), ss. n. -glet.
Ordformer
(dregel Verelius osv. drägel Lagerström Bunyan 3: 109 (1744), NDA 1915, nr 271, s. 4. dräggel Sjöberg SthmHeml. 304 (1844))
Etymologi
[till DREGLA]
ur munnen l. mungiporna (i strängar) flytande (seg l. slemmig) spott l. saliv. Verelius 234 (1681). Snusblandadt dregel rinner ur mungiporna (på den berusade). Engström Äfv. 26 (1908). — (†) om (upphostadt) slem o. d. Lungans Slemm och Dregel. Roberg Beynon 161 (1709; t. Koder).
Ssgr: DREGEL-KUR. (förr) med. kur som afsåg att gm ökad spottafsöndring aflägsna ett sjukdomsämne ur kroppen. Linder Fross. 41 (1717). Hjelt Medicinalv. 2: 312 (i handl. fr. 1785). —
-LAPP. lapp l. duk som bindes under hakan på småbarn för att skydda kläderna mot dregel, haklapp. Sundén (1885). —
-MUN. (föga br.) dreglande mun; barn som (ännu) dreglar. Schultze Ordb. 3172 (c. 1755). Collan Kalev. 1: 2 (1864; om barn).
Afledn.: DREGLIG, adj. som gärna dreglar; drypande af l. nedsölad med dregel. Ehrencrona (c. 1730). Skägg har (Cerberus) svart och dregligt. Böttiger i SAH 50: 259 (1875). —
DREGLOT. (†) dreglig. Ehrencrona (c. 1730).

 

Spalt D 2089 band 7, 1922

Webbansvarig