| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRICKARE drik3are2, m.||(ig.); best. -en, äfv. -n; pl. =.
1) (föga br. utom ss. sista led i ssg) till DRICKA, v. 1: person som dricker l. brukar dricka (ngt). Vinets ädle drickare. Thorild (Hans.) 1: 196. (1784). GPagels i Kongo 2: 86 (1888). — jfr KAFFE-, MJÖLK-, PUNSCH-, VATTEN-, VIN-, ÖL-DRICKARE m. fl.
2) (numera knappast br.) till DRICKA, v. 6: person som gärna deltager i ett dryckeslag, som kan göra besked för sig vid bägaren; dryckesbroder. (Han skötte lika förträffligt) värjan och lyran och bålen och sängen / — älskare, drickare, knekt och poet. Leopold (1789) i 2 Saml. 2: 32. Johansson Hom. Od. 1: 396 (1844).
3) (numera knappast br.) till DRICKA, v. 7: person som är begifven på dryckenskap, drinkare, ”supare”. Linc. (1640). CAEhrensvärd Brev 1: 167 (1789). Någon drickare var han .. inte. Högberg Utböl. 1: 30 (1912).
Spalt D 2107 band 7, 1922