| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
1) som (kallblodigt) trotsar risk o. fara, oförfärad, oförskräckt; oförsagd, käck; ngn gg närmande sig bet.: frimodig; jfr DJÄRF 1. OPetri Kr. 167 (c. 1540). Mössenar äro vthlopne vthu theras hohl, och äro så dristighe wordne, at the thora nu angripa oss. Judit 14: 12 (Bib. 1541). En enfaldigh menniskia är (ofta) dristigare till att oppenbara sitt feel och brister för en fremmande, än som för sin egen Soknaprest. KOF 1: 413 (c. 1618). Dristig man haar Lyckan i föllie. Grubb 156 (1665). En dristig Soldat bör mer fruckta för välståndet och säkerheten, än för sielfva Elden. Dalin Arg. 1: nr 31, s. 4 (1733; uppl. 1754: käck). Vår Eric .. / Tog afsked dristigt (dvs. käckt, kavat) nog och skilgde sig vid släkten. Livin Kyrk. 71 (1781). Aldrig för svepning och graf bäfvade kärleken än. / Dristigt han går att lösning på lifvets gåta begära. Stagnelius (SVS) 2: 56 (c. 1820). Helt dristigt är ditt tal. Tegnér (WB) 5: 123 (c. 1820). Hur dristig tanken fram sig bröt! Anderson Dikt. 89 (1863). — jfr DUM-DRISTIG. — särsk. i öfverförd anv.
a) om verktyg o. d. hvarmed ngt utföres. Utöfver snöklädd trakt med dristig hand hon (dvs. naturen) satt / det stormbebodda moln, den norrskenslysta natt. Tegnér (WB) 2: 63 (1811).
b) om skapelse af människosnillet, konstverk o. d., särsk. alster af byggnadskonsten: som vittnar om dristighet i utförandet. GFGyllenborg Vitt. 3: 68 (1774, 1797). Ett grofhugget men dristigt och betydningsfullt minnesmärke från forntiden. Tegnér (WB) 6: 275 (1829). Den dristiga resningen (hos gotiska hvalf). Hahr ArkitH 243 (1902).
c) om naturföremål o. d.: kraftigt framträdande; hög- (rest), reslig o. d. Stammig ek och dristig tall. CVAStrandberg 3: 321 (1853).
2) oförsynt, fräck; (alltför) tilltagsen; förmäten; jfr DJÄRF 2. Thet moste jw wara een forbannat offuerdådhigheet och högferd at en syndogh menniskia .. skal wara så dristich at hon skal j andeliga saker såå forhäffua sich. OPetri Clost. D 2 b (1528). (Birger Jarl) kallade samman alla the yppersta i rikit, och spoorde them til, hoo ther hade i hans fråwaru så dristigh warit at han hade taghit hans son .. til konung, honom .. oåtspordt. Dens. Kr. 73 (c. 1540). Brask Pufendorf Hist. 293 (1680). (Att Ragvald Jarl bortgifte Olof Skötkonungs dotter Astrid med norske konungen, hennes fader oåtspord,) var .. et af de dristigaste uptåg, som en undersåte .. kunde företaga emot sin Öfverhet. Lagerbring 1Hist. 1: 231 (1769). — särsk. med försvagad bet., i höflighetsfraser som innebära ett urskuldande för ngt som kanske kan förefalla alltför påfluget l. närgånget o. d. (Jag) Förser migh visserligh, min B(ror) holler migh denne min dristige skrifvelse till godhe. JDelaGardie (1616) i OxBr. 5: 87. Förlåt mig, min lilla söta nådiga Mamsell, at jag stiger så dristigt in; skal det vara någon granlåt i dag? Björn FörfYngl. 37 (1792). Topelius Vint. I. 1: 219 (1859, 1880).
3) som tangerar l. öfverskrider anständighetens (blygsamhetens) gräns, frivol, ekivok, vågad; närmande sig till (l. öfvergående i) bet.: oblyg, ohöfvisk; i sht om yttrande, uppträdande o. d.; jfr DJÄRF 3. Mechtigh fåå finnes nu the Jungfrur och Qwinnor, at the kunne tillijka bådhe wara lustig och tuchtig. Nu äre the medh orden dristige och groffue: Vthi åthäffuorne otuchtighe. Lælius Jungf. F 1 a (1591). En Dame, som med alt för fria åtbörder, med en djerf upsyn, med dristiga utlåtelser och Equivoquer drar til sig de yngre och oförståndigare cavaillerernes upmärksamhet. Posten 1769, s. 500. Hagberg Shaksp. 2: 80 (1847). — (†) Den suspicion, som Casper Hörlingh hafwer fattat till sina barns præceptorem Jonam Bodenium för något dristigt omgänge medh hans hustru. ConsAcAboP 3: 426 (1670).
4) bl. ss. adv.: med tillförsikt l. förtröstan, förtröstansfullt; tryggt, lugnt, utan tvekan. Osz kan ej någon Brist, ej någon Nöd tilstöta, / Then wj ej med tit Ord rätt dristigt kunna möta. Spegel GV 30 (1685). Känner historien .. något rikare tidehvarf .., än det som slutar Medeltiden och börjar nyare historien ..? Dristigt kan man säga, historien .. vet ej att nämna dess like. Geijer I. 1: 67 (1818).
DRISTIGHET, r. l. f.
1) till 1; förr ofta i förb. taga sig dristighet (up)på l. till, taga dristighet(en) (up)på l. till sig (att ..). Ef. 3: 12 (NT 1526). Omsijdher toghe the sigh dristigheet til, och gingo til Grafwen. Lindner Tijdhfördr. 28 (1641). På thet wi måge taga tröst och dristighet til osz, och i barnslig förtröstan träda för Gud .. med wåra böner. Swedberg SabbRo 1557 (1690, 1712). (Pindarus’) bilder äro .. utmärkta genom sin nyhet, kraft och dristighet. Tegnér (WB) 2: 349 (1816). Jag tog nu dristigheten på mig, och grep ett litet tag i taftet. Almqvist Pal. 17 (1838). Jag tar mig dristighet uppå och äter, / Om ock det gällde lifvet. Hagberg Shaksp. 11: 354 (1851). Berg LittBild. 1: 30 (1912).
2) till 2; förr ofta i förb. taga sig dristighet l. den dristigheten (up)på (att ..). GR 2: 87 (1525). Nimrod och hans Bygningzmän togho sigh then höghfärdige dristigheet före, at the .. wille byggia ett torn i Babel, hwilkens högd skulle räckia vp i himmelen. Phrygius HimLif. 73 (1615). Intet kunde han heller taga sigh den dristigheten på och gåå in j frutimbret (dvs. frustugan). UHiärne Vitt. 28 (1668). Det hölts för nedrigt om en yngre Borgare eller Ståndsperson skulle visa dristighet emot en äldre man af sit eller annat stånd, då de .. träffades. Posten 1769, s. 918. motsv. DRISTIG 2 slutet; särsk. i förb. taga sig den dristigheten (förr äfv. dristighet) (att ..). Vid thetta tilfelle tager jag mig ock dristighet, att … VDAkt. 1722, nr 39. Med förnyad anhållan om tillgift för så många dristigheter. Lidner (1785) hos Crusenstolpe Karakt. 177. Därför tog jag mig den dristigheten att söka upp pastorn så här sent. Roos Skugg. 393 (1891).
Spalt D 2181 band 7, 1922