Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRUM drum4, r. l. m.; best. drummen; pl. i bet. 2 drummar, i bet. 3 drummer.
Ordformer
(droom Verelius 265 (”165”) (1681). drom TaxaStSjötull. 6/6 1782, s. 12, o. 17/4 1799, s. 14 (i bet. 2). dröm Hiärne Berghl. 436 (1687: Drömmer, pl.))
Etymologi
[af mnt. drom, drum, slutstycke, (varp)ända, motsv. fsax. thrumi (i herithrumi, spjutända), t. trum(m), bigång i bergart, spillra (pl. trümmer, spillror), eng. thrum, varpgarnsända, sv. dial. tromm, trumm, trömm, stock, afhuggen träklabb (jfr TROM), nor. trom, trøm, traam, rand, kant, isl. þrǫmr, rand, kant; besläktadt med TERM m. fl.]
1) (†) i allm.: (ngts) yttersta (l. öfversta) ända l. kant. (Isl.) þraum, .. (sv.) Ända, droom, yttersta. Verelius 265 (”165”) (1681).
2) [jfr motsv. anv. i mnt. o. nt.] väfn. ändstycke af varpen l. ränningen på en väf (hvilket afklippes, då en ny väf fogas till en redan utväfd). Sahlstedt (1773). Carlström Spinnm. Föret. 7 (1832). UB 6: 432 (1874).
3) [jfr motsv. anv. i t.] geol. o. bergv. liten smal ådra l. gång (i bergart) som bildats gm utfyllning i förut befintlig spricka i bergartsmassan. Hiärne Berghl. 436 (1687). Drummer bemärker en mindre igenfyld spricka, hvars väggar gå ihop och utgjöra liksom en stjert. Bergman Jordkl. 90 (1766). (Apatit förekommer i närheten af Gällivara) i gångar, drummer och större körtlar i en art grönsten, benämd gabbro. VL 1893, nr 293 A, s. 2. — jfr GÅNG-, KVARTSIT-, MALM-DRUM m. fl.
Ssgr: (3) DRUM-ARTAD, p. adj. Drummartad struktur, då bergarten är genomsatt af en mängd ådror af olika färg med den omgifvande bergmassans. Bergstrand Geol. 55 (1859). —
(2) -ÄNDA. äfsing. Ändarna vid varpens början och vid dess slut, hvilka icke kunna inväfvas, kallas drumändar eller äfsingar. 2UB 8: 296 (1900).

 

Spalt D 2208 band 7, 1922

Webbansvarig