| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRYCKENSKAP dryk3en~ska2p, r. l. m. (f. Dalin (1850)) ((†) n. ÄARäfst 110 (1596), VDAkt. 1722, nr 72); best. -en.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. mnt.] omåttlighet i förtärandet l. bruket af starka drycker, superi, fylleri. Vara begifven på l. hemfallen åt dryckenskap. Lät oss ärligha wandra så som om daghen, icke vthi fråszning och dryckenskap. Rom. 13: 13 (NT 1526). Ther man dryckenskap öffuar. Ordspr. 23: 30 (Bib. 1541). Dryckenskap giör armood. Grubb 156 (1665). Dryckenskap var .. gammal svensk sed alltifrån äldsta tider. CAnnerstedt i OoB 1894, s. 250. — jfr KAFFE-DRYCKENSKAP.
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] (numera bl. ngn gg med arkaistisk anstrykning) drucket tillstånd, rus; särsk. i uttr. i (sin) dryckenskap. GR 7: 282 (1531). Girs G1 160 (c. 1630). Konungen af Macedonien, Philippus, fälde en gång uti dryckenskap en orättvis dom. Tessin Bref 2: 12 (1754). Dalin (1850; angifvet ss. mindre br.). Män, som spydde af dryckenskap. Fröding Stänk 148 (1896).
3) (†) förtärande af starka drycker; dryckeslag. I dryckenskap qwädher man om migh. Psalt. 69: 13 (Bib. 1541; Luther: in den Zechen). (Malörtsöl) är them .. gott som .. myckit torsta, synnerligen effter Dryckenskap, ty thet läskar them wäl. IErici Colerus 1: 181 (c. 1645). Hades thär före mycken dryckenskap. Peringskiöld Hkr. 1: 491 (1697; isl. dryckior miklar).
Spalt D 2221 band 7, 1922