| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRÅPARE drå3pare2, m.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
person som begått l. begår dråp på ngn (som slagit l. slår ihjäl ngn); numera väsentligen bl. om den som slår ihjäl (slagit ihjäl) ngn i hastigt mod; förr (samt ännu ngn gg arkaiserande) utan skarp gräns öfvergående i bet.: mördare; jfr DRÅPS-MAN, BANE-MAN; stundom bildl. Mat. 22: 7 (NT 1526). Then som icke giffuer arbetarenom sijn löön, han är en dråpare. Syr. 34: 27 (Bib. 1541). Faders eller Moders dråpare. Linc. (1640; under parenticida). (Har ngn) vist dråparen rum och lägenhet at dräpa ..; tå skal både han, och dråparen, lif mista. MB 24: 4 (Lag 1734). Framåt förde .. (K. XII) sina tappra genom djupa skogar, där dråpare lurade i var buske. Heidenstam Svensk. 2: 187 (1910; arkaiserande). — jfr FADER-, KUNGA-, LÖNN-, MAN-, MÄNNISKO-, SJÄLA-, SJÄLF-DRÅPARE m. fl.
-FRISTAD~20 l. ~02. i fråga om förh. i det gamla Israel. Jos. 21: 13, 21 (öfv. 1865; öfv. 1839: mandråpar-frije-staden). —
-LUST. [närmast anslutande sig till DRÄPA] (tillf. i vers) dråplust. Hagberg Shaksp. 8: 37 (1849; eng. killing lust).
Spalt D 2237 band 7, 1922