Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRÄNGELIGEN l. DRÄNGLIGA, adv.
Etymologi
[fsv. drängeliga, isl. drengiliga; afledn. af DRÄNG i bet. 4 e; i nysv. upptaget från isl.]
(†) manligt, käckt. De stridde drengeligen och wärde sig wäl. Reenhielm OTryggv. 237 (1691). Han fäldte / En faselig ovän så drängliga ned. Strand Tidsfördr. 2: 48 (1763).

 

Spalt D 2265 band 7, 1922

Webbansvarig