Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DUALISM 1alis4m, r. (m. Dalin (1850), Lundell); best. -en.
Etymologi
[jfr t. dualismus, eng. dualism, fr. dualisme, af lat. dualis, ”som innehåller två” (jfr DUAL)]
1) filos. o. teol. filosofisk l. religiös åskådning som för världsförklaringen uppställer två själfständiga (o. motsatta) principer l. yttersta grunder l. grundkrafter l. makter osv. (ss. ande o. materia, själ o. kropp, godt o. ondt osv.); ”tvåhetsprincip”, ”tvåhetssystem”. Primär dualism, då båda principerna tillerkännas absolut betydelse. Sekundär dualism, då den ena principen fattas ss. relativ (ehuru med själfständig betydelse). Des Cartes .. blef (i den moderna filosofien) .. fader för Dualismen, enligt hvilken alla object äro väsendteligen skillda i två classer, i materiella och immateriella. BHöijer i LittT 1797, s. 220. Anthrop(ologisk) dualism: själ och kropp två substanser. Ribbing Anthr. 12 (1879). (Gnosticismens) åsikt kallas dualism, emedan den antager tvänne eviga motsatser, Gud och materien. Ahnfelt o. Bergqvist 38 (1895). Exempel på en (mytisk) .. dualism (är) .. Zoroasters lära om Ormusd och Ahriman, ljusets och mörkrets furstar. 2NF (1906).
2) allmännare: förhållande(t) att utgöra l. innebära l. röra sig med två hvarandra motsatta (l. mot hvarandra stridande) principer l. faktorer l. tillstånd l. fakta osv.; tvåfaldighet, dubbelhet; åtskillnad, motsatsförhållande; motsägelse. Dualismen mellan Frihet och Nödvändighet. Atterbom i Phosph. 1810, s. 172. En slik dualism (mellan talspråk o. skriftspråk) genomgår alla bildade språk. CWBöttiger i Frey 1843, s. 38. Dualismen mellan tro och vetenskap. PedT 1894, s. 574. — jfr SPRÅK-DUALISM m. fl.
3) (i sht i historisk l. politisk framställning) maktfördelning mellan två (statsmakter l. myndigheter osv.); stundom närmande sig bet.: klyfning, fientligt motsatsförhållande. Den olyckliga dualismen i högsta styrelsen förlamade all verksamhet. Quennerstedt Torneå 2: 228 (1903). (Regeringsformens af år 1809) alltför ängsligt genomförda dualism emellan konung och ständer. SClason i SvH IX. 1: 95 (1908).
4) kem. (nu föråldrad, af Berzelius uppställd) teori enl. hvilken hvarje kemisk förening består af två beståndsdelar med motsatt elektricitet. KemT 1900, s. 76.

 

Spalt D 2307 band 7, 1922

Webbansvarig