Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DUBITATIV dɯ4bita~ti1v l. dub4-, l. 300~2 l. 1004, adj.
Etymologi
[jfr fr. dubitatif, af lat. dubitativus, till dubitare (se DUBITERA)]
(föga br.) språkv. som ger uttryck åt ovisshet l. tvekan. Dubitativ konjunktiv. Indikatifva, optatifva, dubitatifva, conditionella begrepp m. m. AGSilverstolpe Språkl. 27 (1814).

 

Spalt D 2331 band 7, 1922

Webbansvarig