Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DUSK dus4k, sbst.1, n.; best. -et.
Etymologi
[sv. dial. dusk, motsv. nor. dial. dusk, eng. dusk, i bet. II; sbst. till DUSKA. Jfr DASK]
I. (numera mindre br. utom i Finl.) fint regn (l. snö) i förening med dimma; regnrusk; ofta i förb. regn och dusk. Almqvist Amor. 318 (1822, 1839). Det var en mycket regnig höst det året, ett oafbrutet dusk dag ut och dag in. FrSkog. 40 (1892). Torsdagen .. ingick med regn och dusk. SkogsvT 1908, s. 567. — jfr MORGON-, REGN- o. SNÖ-DUSK.
II. grådaskighet, färglöshet; i ssgn GRÅ-DUSK.
Ssg: (I) DUSK-VÄDER. (numera mindre br. utom i Finl.). Topelius Fält. 3: 124 (1858). Dens. Vint. II. 2: 30 (1882). bildl. Blanche Posit. 59 (1843). Jag tog .. (”min nådiga mamma”) på säng, för att hon intet skulle alarmera hela huset; jag kunde väl tro det skulle knappt aflöpa utan duskväder. Topelius Vint. I. 1: 292 (1859, 1880).
Afledn.: DUSKIG, adj. [jfr DASKIG] (numera mindre br. utom i Finl.)
I. till I: småregnig o. dimmig; regnruskig, kulen. Sahlstedt (1773). Ehuru fullmåne, var vädret duskigt, med stundom skurar af regn och en .. klibbig dimma. Wallin Bref 255 (1849). Dagen var duskig. Engelke Småstad 133 (1906). jfr REGN-DUSKIG. särsk. bildl.: trist, otreflig; om person äfv.: (som känner sig) ruskig. Sahlstedt (1773). Allt är duskigt och tråkigt. Wetterbergh FyraSign. 144 (1843). Jag är icke illamående, men duskig. Stenhammar Riksd. 3: 145 (1847).
II. till II: grådaskig, suddig. Den mulna och duskiga himmelen. Törneros Bref 375 (1828; Bergströms uppl.). En duskig colorit. Dens. Bref 1: 364 (1833). Topelius Läsn. 1: 110 (1865).

 

Spalt D 2396 band 7, 1923

Webbansvarig