| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DYRHET dy3r~he2t, äfv. 4~1, r. l. f.; best. -en; pl. (knappast br.) -er (SvMerc. V. 1: 148 (1759), Sahlstedt (1773), Dalin (1850)).
sbst. till DYR, adj.
1) motsv. DYR, adj. I 1 (3): egenskap(en) l. förhållande(t) att ngt är dyrt l. köpes l. säljes dyrt, högt pris (på ngt); särsk.: högt pris i allmänhet på befintliga varor. (Danske kungen, som genom tullen) een stoor dyrheet i K: M:tz armee förorsakar. RARP 1: 154 (1631). Dyrheeten på köpmansvharur. OxBr. 3: 247 (1631). Dyrheten här (i Sthm) .. at lefva. 2RARP I. 2: 211 (1720). (Dalarnas) invånare äro förut fattige, men blifva ännu fattigare igenom all tings dyrhet. HSH 3: 213 (1742). Flerfaldiga andra försök (till elektrisk drift) gjordes, men måste öfvergifvas till följd af batterikraftens dyrhet. TT 1887, s. 115. jfr LEGO-, VARU-DYRHET, — särsk.
a) i numera obr. uttr. (Goterna) togo .. för intet, hvad de tilförne med en omännisklig dyrhet varit tvungne at skaffa sig. Lagerbring 1Hist. 1: 556 (1769).
b) [jfr motsv. anv. i ä. dan. o. mnt.] (†) öfvergående i bet.: dyr tid, nöd, brist; jfr DYRING, sbst.1 Then dyrheet (: som så gemene är här i Rijket :), motte finnas böter till. GR 17: 510 (1545). (I patriarkernas) tijdher haffwer ock waret een stoor dyrheet. Phrygius Föret. 30 (1620). (Sv.) Dyrhet .. (fr.) disette. Weste (1807).
2) motsv. DYR, adj. I 2. Hans dyrhet är så stor, att alla kunder dragit sig ifrån honom. Dalin (1850).
3) (†) motsv. DYR, adj. I 5: sällsynthet, knapp tillgång, brist. Dyrhet på Tjenstedrängar. Fernow Värmel. 562 (1779).
Spalt D 2458 band 7, 1923