Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÄGGA däg3a2, v. -ade (2 Mack. 7: 27 (Bib. 1541: deggiat, sup.), Bureus Suml. 398 a (c. 1600: däjade, ipf.), Schroderus Comenius 229 (1639: deggiar) osv.); förr äfv. dägger, dägde, dägt, dägd (1Mos. 21: 7 (Bib. 1541: degde, ipf.), Månsson Åderlåt. 135 (1642: dägger), ConsAcAboP 2: 492 (1664: degt, sup.), Kolmodin QvSp. 2: 501 (1750: degges, pr. ind. sg. pass.)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(däg(g)- VarR 10 (1538) osv. deg(g)- Mark. 13: 17 (NT 1526), Kolmodin QvSp. 2: 501 (1750). — dägga LOpman (c. 1700) i Landsm. XI. 7: 6 osv. däggia (däggja, deggia) Mark. 13: 17 (NT 1526), Fischerström 1: 98 (1779). dägja Serenius (1741). — däja Bureus Suml. 398 a (c. 1600). deya Sylvius Mornay 170 (1671, 1674). deja Rudbeck Atl. 2: 448 (1689), Dens. Vitt. 25 (1697). deija Rudbeck Atl. 3: 673 (1698), Lind (1749; under aussäugen))
Etymologi
[fsv. däggia (ipf. -de), motsv. ä. d. dægge, got. daddjan; af germ. dai̯i̯an; jfr fslav. doiti. Ordet är urspr. en kausativbildning till roten i DIA, v.]
Anm. Ordet är numera föga br. utom i ssgn DÄGGDJUR samt brukas numera knappast om människor, utan endast om djur. Jfr: Detta verb, som nu litet eller intet användes, utom vetenskapsspråket (t. ex. däggande djur, däggdjur, mammalia). Rydqvist SSL 1: 101 (1850). Bib. 1917 har öfverallt utbytt ordet mot ”gifva di”.
1) om kvinna l. däggdjurshona: gifva (sitt barn l. sin unge) di, amma; äfv.: vara i det tillståndet då man gifver di. Wee them som haffwandes eller deggiandes äro j the daghar. Mark. 13: 17 (NT 1526; Bib. 1541: diya giffua). Then sörier icke barn, som barnen aldrig dägde. Kolmodin QvSp. 1: 4 (1732). Sandström NatArb. 2: 154 (1910; om gråsälshona). — särsk.
a) (†) i utvidgad anv.: uppföda (spädt barn) med främmande mjölk. Lagförsl. 107 (c. 1609). De mödrar, som icke gifwa sina barn af bröstet, utan i stället däggia med komiölk. Fennia XVI. 3: 85 (cit. fr. 1761).
b) i p. pr. ss. adj.; särsk.
α) (numera knappast br.) i uttr. däggande djur, däggdjur. Regnér Begr. 175 (1780). WoJ (1891).
β) (†) substantiveradt: däggdjur. Retzius Djurr. 10 (1772). Marklin Illiger 162 (1818).
2) [anv. är utvecklad ur 1; jfr den omvända bet.-öfvergången hos DIA] om barns o. däggdjursungars sugande af mjölk ur moderns spenar, dia (se d. o. 1). Spake som däggiande Lamb. Stiernhielm Herc. 172 (1648, 1668). Thomander TankLöj. 197 (1832).
Särskilda förbindelser (till 1): DÄGGA UPP. (†) amma upp. IABörk i LejonkDr. 121 (1688). Linné Diet. 2: 14 (c. 1750). jfr UPPDÄGGA. —
DÄGGA UT. (†) sluta upp att gifva di. Nu har hon deijat ut, eller sinat. Lind (1749; under aussäugen).
Ssgr: A: DÄGG-AMMA. (†) amma (se d. o. 1); jfr DI-, MJÖLK-AMMA. Ekblad (1764). —
-DJUR, se d. o. —
-UNGE. (†) diunge. Ekblad (1764).
B (†): DÄGGE-BARN. (däggio- (deggio-) Bib. 1541, Ehrencrona (c. 1730)) dibarn. Haffuer the vnga barn och deggiobarn til sammans. Joel 2: 16 (Bib. 1541). VDAkt. 1792, nr 475. —
-KALF. dikalf. ÖoL (1852; med hänvisning till dikalf). särsk. bildl. KyrkohÅ 1902, s. 85 (i handl. fr. 1728). —
-KO. ko hvars kalf diar henne; motsatt: mjölkko. Gadd Landtsk. 2: 217 (1775). —
-LAMM. (deggie- UHiärne).
1) lamm som får dricka mjölk; motsatt: dilamm; jfr DÄGGA 1 a. UHiärne Vitt. 50 (1668).
2) dilamm. Spegel 251 (1712). ÖoL (1852; med hänvisning till dilamm). —
-MODER. amma (se d. o. 1)? Rääf Ydre 1: 122 (1856).
C: (†) DÄGGIE-LAMM, se B.
D: (†) DÄGGIO-BARN, se B.
E: DÄGGNINGS-TID. Däggningstiden bör hos våra större husdjur räcka ungefärligen halfva drägtighetstiden. Sjöstedt Förlossn. 51 (1875).
Afledn.: DÄGG, m.||ig. person, i sht barn, som behandlas klemigt; i ssgn KEL-DÄGG. —
DÄGGLING, m.||ig. person som diar l. diat; i ssgn TVE-DÄGGLING.

 

Spalt D 2505 band 7, 1923

Webbansvarig