Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÖFNA, v. -ade.
Etymologi
[till DÖF; jfr got. afdaubnan]
(†; jfr dock särsk. förb.)
1) till DÖF 1: blifva döf.
a) i uttr. döfna sin kos, blifva fullständigt döf. Örone döfna sin koos. Stiernhielm Herc. 517 (1658); jfr SoS 10: 286.
b) till DÖF 1 b; i p. pf. i adjektivisk anv. O med hvad bön skall helga / Jungfrurs tropp anropa den re’n för sången / Döfnade Vesta? Adlerbeth HorOd. 10 (1817).
2) till DÖF 5; i p. pf. i adjektivisk anv.: som blifvit slapp o. håglös. Trösta ditt döfnade sinne. Adlerbeth Ov. 242 (1818).
Särskilda förbindelser: DÖFNA BORT. (†) = DÖFNA 1 a. Hans Öron döfwna bort. Lillienstedt Christus B 3 b (1694). —
DÖFNA TILL dø1vna til4. (tillf.) till 5: förslöas. Vi dövna till för barnakänslorna. Ossian-Nilsson Prästg. 119 (1911).

 

Spalt D 2594 band 7, 1923

Webbansvarig