Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÖS dø4s, sbst.1, r. l. f., ngn gg n. (m. Lind (1749), Dalin (1850)); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. = ((†) -er Tidfördrijf B 5 b (c. 1690), Hildebrand Hedn. 79 (1872). — -or Nyrén Parmentier 37 (1783)); ngn gg DÖSE dø3se2, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(dyss Spegel GV 138 (1685: perle dyszar), Nilsson Ur. 1: 128 (1864). döss GR 26: 617 (1556), Rålamb 13: 17 (1690). dös Tidfördrijf B 5 b (c. 1690) osv. dösia Hülphers Norrl. 4: 108 (1779), Widmark Helsingl. 1: 13 (1860). dössor, pl., Rålamb 13: 17 (1690))
Etymologi
[fsv. dys (i bet. a), pl. dysiar, dysiur; jfr sv. dial. dös, f., o. döss, m., dysi, dyssjo o. dyssja (alla tre f.), äfvensom d. dysse, ä. d. dys, isl. dys f. (i bet. b); af germ. dusjō-, af ovisst urspr. Det neutrala genus beror, liksom formen döse, möjl. på inflytande från (STEN)RÖS(E)]
(utom i bet. c samt i ssgr numera bl. med anstrykning af bygdemål) hög, hop, stapel. — jfr ASKE-, IS-, PÄRLE-DÖS. — särsk.
a) om trafve l. stack af säd, hö l. halm. GR 26: 617 (1556). Schroderus Comenius 397 (1639). När sädesgolfven och ladan ej räcker til, at emottaga all säden, sättes den i stack, eller som den här kallas, Dös. VetAH 1757, s. 273. Norlind AllmogLif 88 (1912). — jfr HALM-, HÖ-DÖS.
b) [jfr motsv. anv. i skånska dial.] (i södra Sv.) grafhög, ättehög. Här är min barndoms mossigt gröna dös. Österling År Vis. Dens. Idyll. 25 (1907).
c) [i denna anv. upptaget från skånska dial. l. d., förmodl. först af Sven Nilsson i Ur., hvilken själf använder såväl formen dyss, t. ex. Därs. 1: 128 (1864), som dös, Därs. 2: 135 (1843, 1864)] arkeol. stenåldersgraf bestående af vanl. 4 l. 5 på kant ställda o. till större delen sig öfver den omgifvande jordhögen resande block, öfver hvilka ett enda större block är lagdt ss. tak; jfr GÅNGGRIFT, HÄLLKISTA. Nilsson Ur. 2: 135 (1843, 1864). Dösen är utmärkande för den andra perioden (af den yngre stenåldern). Ymer 1900, s. 403. Dösen var .. en efterbildning af dåtidens runda hyddor. SvH 1: 46 (1903). — jfr GRAF-, LÅNG-DÖS.
Ssgr: DÖS-TID. arkeol. af Montelius införd benämning på den andra af yngre stenålderns fyra perioder, hvilken kännetecknas af begrafning i dösar. Fornv. 1908, s. 126. —
(b) -TROLL. (dysse-) (†) i grafhög boende troll. Där komme fembtan dysse troll, / Alle rysta eld. SvForns. 1: 92.
Afledn.: DÖSA, v. (dys(s)ia Spegel GV 296 (1685), Dens. Gl. 90 (1712). dösa Boije)
1) (numera bl. bygdemålsfärgadt) motsv. DÖS a: sätta (säd, halm osv.) i dös. Halmen .. dösas utan för Rijan. Boije Landth. 287 (1756).
2) motsv. DÖS b: begrafva. Spegel Gl. 90 (1712). jfr: Then alt förmycket wil uti sin Strupe häfwa / Han stryper sig ju sielf och Dyszias i sin kräfwa. Spegel GV 296 (1685).

 

Spalt D 2622 band 7, 1923

Webbansvarig