Publicerad 1917   Lämna synpunkter
EDDA äd3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an ((†) i best. anv. utan böjningsändelse J. Th. Bureus (1641) hos Lindroth Bureus 320, Kinberg Eddas naturh. 114 (1880)); pl. -or.
Etymologi
[av isl. edda, namn på tvenne olika isl. skrifter. Urspr. tillkom benämningen edda endast den yngre av dessa skrifter, Snorres edda l. den prosaiska eddan. Av isl. lärde överfördes på 1600-talet namnet edda även till den s. k. äldre l. poetiska eddan. Enligt ett antagande skulle den yngre eddan av Snorre ha erhållit sitt namn efter en av honom som källa använd ä. handskrift, innehållande några av de dikter som ingå i den s. k. äldre eddan. Denna handskrift återigen skulle ha uppkallats efter platsen där den förvarats, gården Oddi på sydvästra Island. Namnet edda skulle således betyda ’handskriften l. boken från Oddi’. Med avs. på andra tolkningar av namnet jfr Brate Edda 263 f. (1913)]
1) benämning på vardera av tvenne isl. skrifter (se nedan). Peringskiöld Vilk. Dedik. 1 (1715). Semunds och Sturlesons Eddor. Ling Edd. 20 (1820). Sjögren Verldsh. 1: 316 (1885).
a) om en isl. diktsamling innehållande gudasånger, hjältesånger o. (sedelärande) tänkespråk (vilken förr oriktigt antogs vara författad l. sammanställd av Sämund Sigfusson, död 1133); ofta i förb. den äldre l. den poetiska eddan l. Sämunds edda. Rudbeck Atl. 1: 541 (1679). D. 19 Aprilis A:o 1690 Lycktade iag dänna (avskrift av) Sæmunders Edda. G. Duhre (1690) hos Gödel Katal. ö. K. B:s fisl. handskr. 274. Sämunders Edda .. kallad den poetiska eller rytmiska. Ordb. ö. nord. mythol. 35 (1815). Den kanske mest ’populära’ af alla Eddans dikter, Þrymskviða. Ljungstedt Eddan 30 (1898).
b) [jfr motsv. anv. av isl. edda] om ett till väsentliga delar av Snorre Sturluson († 1241) författat isl. arbete, huvudsakligen avsett att meddela den isl. skaldekonstens utövare nödig kunskap om den fornnordiska mytologien o. om de olika versslag som användes i den isl. skaldepoesien; numera nästan bl. i uttr. den yngre l. den prosaiska eddan l. Snorres edda. Böker har iag intet så, som Wormius har Edda och Scalda för sig. J. Th. Bureus (1641) hos Lindroth Bureus 320. Snorre Sturlessons Edda, den yngre eller prosaiska Eddan. Sander Edda 349 (1893). Innan (codex upsaliensis av Snorres edda år 1669 av M. G. Dela Gardie) .. ännu blifvit öfverlåten till Upsala universitetsbibliotek, finner man den ständigt åberopad och citerad under namnet af ”Excellensens” eller ”Gref Magni edda”. Gödel Fno.-isl. litt. i Sv. 1: 97 (1897).
2) [anv. beror på en felaktig tolkning av namnet ss. ’förfädernas lära’; se Dalin Hist. 1: 118 (1747)] (†) de gamla nordbornas från forntiden ärvda guda- o. sedelära, som fått sitt uttryck i de isl. skrifterna med namnet edda; jfr -LÄRA. Den urgamla och stora Sedo-lära, som kallades Volu-Spa eller den första Edda, som förut varit drifven af de gamle Herde-Scythiske Fäder och sedermera af de Fornioterske Drottar och den visa Sif eller Sifia, Thors hustru. Dalin Hist. 1: 118 (1747).
Ssgr (i allm. till 1 a): EDDA-DIKT. A. Kempe i Ped. tidskr. 1896, s. 321. bildl. En stenförvandlad drapa, / en sedan forntid frusen Eddadikt! Sturzen-Becker 5: 186 (1862; om Sulitelma). —
-DIKTNING. Inflytande av kristlig .. kultur på Eddadiktningen. Brate Edda 268 (1913). —
-FORSKARE. —
-FORSKNING. —
-HANDSKRIFT. Eddahandskriften Codex regius. Brate Edda XV (1913). —
-KVAD. —
-KVÄDE. —
(jfr 2) -LÄRA(N). (numera knappast br.) eddornas framställning av den fornnordiska mytologien. Ling Edd. 22 (1820). E. H. Tegnér i Ydun 64 (1869). —
-MYT. —
-SÅNG.
1) (föga br.) = -DIKTNING. Ljungstedt Eddan 6 (1898).
2) = -DIKT. A. Kempe i Ped. tidskr. 1896, s. 319. I allmänhet kan sägas, att eddasångerna äro mera naturliga, skaldevisorna mera konstgjorda. Ljungstedt Eddan 9 (1898).

 

Spalt E 29 band 7, 1917

Webbansvarig