| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
EDGÅNG e3d~goŋ2, r. (l. m.); best. -en; pl. (föga br.) -ar ((†) -er Förarb. t. Sv:s lag 3: 71 (1712)).
i sht jur. handling(en) att gå ed; stundom (i sht i ä. tid) mer l. mindre synonymt med ed. Förelägga l. ålägga ngn edgång. Döma ngn till edgång. Bidr. t. Åbo hist. I. 7: 70 (1635). (Det) wore .. orätt, at dommaren för ett löst tal eller rychte skuld .. twingar någon til Eedgång. Schmedeman Just. 835 (1683). Han underkastade sig .., at betyga med hundrade Riddares Edgång, det (osv.). Dalin Hist. 2: 384 (1750). Edgång var i äldsta tider det vanligaste bevisningsmedel. Strinnholm Hist. 3: 599 (1848). Edgång af part får såsom slutligt bevisningsmedel användas, när fullständig utredning på annat sätt ej är att tillgå. Palmén Jur. handb. 241 (1859). — i numera obr. förb. Oansedt Nicomachus .. medh en Edhgångh sigh förplichtat hafwer. Sylvius Curtius 460 (1682). Domaren bör ey lemna (dvs. tillstädja) någon Eedgången, med mindre han är säker, at han ey är öfverlastad med dryck. Nehrman Pr. civ. 303 (1732). Hafver man sin vederpart på edgång kommit (dvs. bragt saken dithän, att han ålagts edgång); känne tå hvar sin kostnad sielf. RB 21: 3 (Lag 1734). Falsk edegång. Celsius E. XIV 218 (1774). Bryta platt / Edgång, helgad af lag och bruk. Thomander 3: 359 (1826).
-BEVIS. jur. (i laga form o. av laga myndighet utfärdat) bevis därom att ngn gått (förelagd) ed. SFS 1831, s. 289. —
-DAG.
-MÅL. (föga br.) jur. rättegångsmål som avgöres gm (parts) ed. Nordström Samh. 2: 741 (1840; i fråga om medeltida förh.). —
-YRKANDE. jur. särsk. om yrkande som i konkurs framställes mot borgenär (av annan borgenär) att han med ed skall styrka sin fordran. Körner Jur. rådg. 350 (1888).
Spalt E 47 band 7, 1917