Publicerad 1917   Lämna synpunkter
EDOMÉ e1dome4, äv. ed1-, äv. -ω-, stundom -å-, m.; best. -en l. -n; pl. -er;
stundom EDOMEER -er, m.; best. -n; pl. =;
l. EDOMIT e1domi4t, äv. ed1-, äv. -ω-, stundom -å-, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(edomé 1 Sam. 22: 9 (Bib. 1541), 1 Sam. 21: 7 (öv. 1904). edomeer 1 Sam. 21: 7 (Bib. 1541). edomit L. Petri 3 Post. 32 b (1555), 2 NF)
Etymologi
[jfr t. edomiter, eng. edomite, fr. édomite, av hebr. ĕdōm, eg. röd, äv. namn på ett gm sina röda sandstensklippor utmärkt landskap söder om Palestina o. på det där boende folket. Jfr IDUMÉ]
invånare i det gamla Edom, ett landskap söder om Palestina; jfr IDUMÉ. 1 Mos. 36: 9 (Bib. 1541). Bäckström Benzelius Kyrkioh. 96 (1734). Edomiterna .. sträckte sina landamären till Döda hafvets södra brädd. H. Hjärne hos Wallis Verldsh. 1: 88 (1875). 2 NF 6: 1371 (1907).

 

Spalt E 52 band 7, 1917

Webbansvarig