| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
EFTERGIVEN äf3ter~ji2ven, p. adj. -vet, -vne, -vna; -vnare (gradf. dock mindre br.). adv. -VET.
1) till EFTERGIVA 3 a: som (alltför) lätt giver efter (för ngns vilja l. önskningar o. d.), efterlåten, foglig, medgörlig, undfallande, svag, flat; om person l. om lynne o. d., sällan om åsikt l. mening l. yttrande o. d. Eftergiven mot någon. Eftergiven i sina fordringar. Växiö domk. akt. 1702, nr 225. Desse Konungens tankar .. voro i alla delar .. välgrundade, skälige, foglige och eftergifne. Nordberg C. XII 2: 393 (1740). (N. L. Sjöberg var) den eftergifnaste i samtal och umgänge, den oböjligaste i egna öfvertygelser. Leopold 5: 532 (1822). En eftergifven hustru. Hwasser V. skr. 2: 272 (c. 1850). Mot sina många underhafvande var .. (Alströmer) en fader .., snarare för eftergifven än för sträng. Läseb. f. folksk. 367 (1868). Eftergifven för påtryckningar. S. Clason i Sv:s hist. IX. 1: 53 (1908).
2) (†) till EFTERGIVA 3 c: eftergivande (se d. o. 2), mjuk, slapp; om konkret föremål l. om form o. d. I diktens verld, der alla former äro lenare och eftergifnare än i verkligheten. Tegnér 3: 196 (1819). Agardh Bot. 1: 190 (1830; om växtdel). Snellman Fyra gift. 1: 221 (1842).
Spalt E 136 band 7, 1917